ENSTAKA SMÅ VERK

Sammanställda av Lars Aronsson för

                   P r o j e k t   R u n e b e r g

This text was published by Project Runeberg. This electronic text was published by Project Runeberg, and is free of copyright. You are free to copy and distribute it in any form (electronic or on paper) and for any purpose (for free or for money).

Project Runeberg publishes free electronic texts, such as this one, in Scandinavian and Finnish languages (Swedish, Norwegian, Danish, Icelandic, Faroese, Finnish, Lappish, Estonian, Karelian, Ingrian, and Livonian) and their dialects.

Project Runeberg is a part of Lysator, a students' computer club at Linkoping University in Linkoping, Sweden. Individuals in many countries have contributed their voluntary work.

  PROJECT RUNEBERG, founded in December 1992, is an open and voluntary
  initiative to create and collect free electronic editions of classic
  Nordic literature and art -- see http://www.lysator.liu.se/runeberg/
  Anonymous FTP file archive: ftp.lysator.liu.se, /pub/runeberg/README
  Questions  Dial international +46-13-126498
  Snail mail Lysator, Linköping University, S-581 83 Linköping, Sweden

Denna samling är som en sophink för alla små stycken som inte passar i någon större samling. Karin Boyes dikter låg till en början i den här samlingen, men har nu blivit en självständig elektronisk utgåva. Det är min förhoppning att fler verk ska gå samma väg. /Utgivaren.

dikter/columbus-sinnena Columbus, Samuel:

Lustwin dansar en gavott med de fem sinnena Lustwin dansar en gavott med de fem sinnena av Samuel Columbus Synen Ingen må mig det förneka , att jag vackert älska må. Vackra roser, vackra liljor leker ögat gärna på. Vackra seder gör jag heder, vackra later, vackra dater: vacker fågel, vacker fjäder, vacker flicka, vackra kläder. Hörseln Ingen må mig det förneka, att jag lustigt älska må. Lustig sång och lustig skämtan lyder örat gärna på. Frisk trummeta, puka, trumma lustigt om min' öron brumma: klav-cymbal, fiol och luta må jag stundom ej förskjuta. Smaken Ingen må mig det förneka, att jag ljuvligt älska må. Ljuvlig mat och ljuve drycker leker tungan gärna på. Kokat, lagat, stekt och sudit har mig aldrig än motbudit: ljuvligt vin därpå att taga kan min maga ock fördraga. Lukten Ingen må mig det förneka, att jag vällukt älska må. Vällukt hjärt' och hjärna styrker, friskar mod och blod också. Oliban, jasmin och ambra friskar opp min kist- och kamrar; rosen-benzoe-tinctuura hand och kinder livligt skura. Känslen Ingen må mig det föneka, att jag kärligt älska må. Kärlig lek och kärlig skämtan siktar all natur uppå. Lärke-kirr och duveputter, tuppeknorr och orrekutter, allt går äntlig ut därpå, att hanan hönan nalkas må.

dikter/dalin-benhus von Dahlin, Olof:

På ett benhus På ett benhus av Olof von Dalin Här ser du vandringsman, en lämning av vårt prål. Ej är för dig och mig på jorden annan mål. Stå stilla. Vad är värt på lyckans ban att fika? Mån ej en furstes ben med bondens äro lika? Dock, gå din gilla gång och lykta väl ditt lopp. Sen du här sett, hur när oss dödens hand avkläder, att ej en gång till slut vi äga fyra bräder. Så fäll ditt högmod ned och högre ställ ditt hopp.

dikter/froding-bergtroll Fröding, Gustaf:

Ett gammalt bergtroll Ett gammalt bergtroll av Gustaf Fröding Det lider allt emot kvälls nu, och det är allt mörk svart natt snart, jag skulle allt dra till fjälls nu, men här i daln är det allt bra rart. På fjällets vidd där all storm snor är det så ödsligt och tomt och kallt, det är så trevsamt där folk bor, och i en dal är så skönt grönt allt. Och tänk den fagra prinsessan, som gick förbi här i jåns och hade lengult om hjässan, hon vore allt mat för måns. Det andra småbyket viker och pekar finger från långt tryggt håll, det flyr ur vägen och skriker: tvi vale för stort styggt troll! Men hon var vänögd och mildögd och såg milt på mig, gamle klumpkloss. fast jag är ondögd och vildögd och allt vänt flyktar bort från oss. Jag ville klapp'na och kyss'na, fast jag har allt en för ful trut, jag ville vagg'na och vyss'na och säga: tu lu, lilla sötsnut! Och i en säck vill jag stopp'na och ta'na med hem till julmat, och se'n så äter jag opp'na, fint lagad på guldfat. Men hum, hum, jag är allt bra dum, vem skulle sen titta milt och gott, en tocken dumjöns jag är, hum, hum, ett tocke dumt huvud jag fått. Det kristenbarnet får vara, för vi troll, vi är troll, vi, och äta opp'na, den rara, kan en väl knappt låta bli. Men nog så vill en väl gråta, när en är ensam och ond och dum, fast litet lär det väl båta, jag får väl allt frumla hem nu, hum, hum.

dikter/froding-ghasel Fröding, Gustaf:

En ghasel En ghasel av Gustaf Fröding Jag står och ser på världen genom gallret; jag kan, jag vill ej slita mig från gallret, det är så skönt att se, hur livet sjuder och kastar höga böljor upp mot gallret, så smärtsamt glatt och lockande det ljuder, när skratt och sånger komma genom gallret. Det skiftar ljust av asp och al och björk, där ovanför står branten furumörk, den friska doften tränger genom gallret. Och över viken vilket präktigt sken, i varje droppe är en ädelsten, se, hur det skimrar härligt genom gallret! Det vimlar båtar där och ångare med hornmusik och muntra sångare och glada människor i tusental, som draga ut till fest i berg och dal; jag vill, jag vill, jag skall, jag måste ut och dricka liv, om blott för en minut, jag vill ej långsamt kvävas bakom gallret! Förgäves skall jag böja, skall jag rista det gamla obevekligt hårda gallret -- det vill ej tänja sig, det vill ej brista, ty i mig själv är smitt och nitat gallret, och först när själv jag krossas, krossas gallret. *dikter/froding-graberg Fröding, Gustaf: Gråbergssång Gråbergssång av Gustaf Fröding Stå grå, stå grå, stå grå, stå grå, stå grå-å-å-å. Så är gråbergs gråa sång lå-å-å-å-å-å-å-å-å-ng.

dikter/froding-karlek Fröding, Gustaf:

En kärleksvisa En kärleksvisa av Gustaf Fröding Jag köpte min kärlek för pengar, för mig var ej annan att få, sjung vackert, I skorrande strängar, sjung vackert om kärlek ändå. Den drömmen, som aldrig besannats, som dröm var den vacker att få, för den, som ur Eden förbannats, är Eden ett Eden ändå.

dikter/froding-mordet Fröding, Gustaf:

Mordet i Vindfallsängen Mordet i Vindfallsängen av Gustaf Fröding Jan Persson i Bo hade översta makten och styrde och ställde och kung i sitt välde och kallades "Bulten" av folket i trakten. Och bulten i Bo var i friaretagen, en änkeman var han och guldkedja bar han som lyste så skinande grant över magen. Han kom till en dans bort i Vindfallsängen -- med gubbarne söp han och jäntorna nöp han kärvänligt i sidan vid förbisvängen. Och jäntorna bligade kärligt åt Bulten -- hans gods äro stora -- att sitta som mora i Bo är väl bättre än svälta i hulten. Och nog är det sant, att han sugit och pinat, procentat och pantat, och nog är det sant, att allt välstånd i socknen för hans skull förtvinat. Och nog är det sant, att Nils Nilsson i Vallen blev jäktad och svulten från gården av Bulten; nu går han kring socknen, försupen, förfallen. Men Bulten i Bo, han var herren för dagen, han gick där och pöste, och brännivinet öste han dåsig och nöjd i den svällande magen. Och jäntan, som förr var Nils Nilssons jänta, den tog han om hakan, och blek som ett lakan hon drömde om arv, som mor Bult har att vänta. Men Bulten var ej den, som lätt lät sig fånga, han visste att välja och köpa och sälja det var ingen nöd, ty det fanns ju så många. Och sist satt han däst och höll jäntor om liven med ruset i skallen -- Nils Nilsson i Vallen stod drucken bakom dem med handen på kniven. * Han tog honom hårdhänt och vilt över nacken, han slog och han spände och kniven han rände i bröstet på Bulten, som tungt föll i backen. "Ja, ligg där och glo med ditt giriga tryne, ja, ligg där och glo, du, du, Bulten i bo, du, det är allt Nils Nilsson, du ser ej i syne!" Han gav honom ännu ett hugg genom strupen, han gick genom hopen, "tag fast!" hördes ropen från skocken av jäntor, i vråarne krupen. * Till kanten av råken hans steg hade spårats, det var som man tänkt sig, att Nils hade dränkt sig; de funno hans lik i en vik, när det vårats. Han jordades tyst, som han borde och skulle, men inga, som hasta förbi, vilja kasta, som seden det kräver, en sten på hans kulle. Ty många ha tyckt, det var rätt, det som gjordes, det säges och menas, att den skall ej stenas, som gjort vad de önskat, men själva ej tordes.

dikter/froding-sanning Fröding, Gustaf:

Vad är sanning? Vad är sanning? av Gustaf Fröding "Då frågade Pilatus: Vad är sanning?" och eko svarade -- profeten teg. Med gåtans lösning bakom slutna läppar till underjorden Nazarenen steg. Men gudskelov, att professorer finns, för vilka sanningen är ganska klar! De äro legio, ty de äro månge, som skänkt den tvivelsamme romarn svar. Dock syns mig sällsamt, att det enda sanna så underbart kan byta form och färg. Det, som är sanning i Berlin och Jena, är bara dåligt skämt i Heidelberg. Det är, som hörde jag prins Hamlet gäcka Polonius med molnens gyckelspel: "Mig tycks det likna si så där en vessla -- det ser mig ut att vara en kamel"

dikter/ngrieg-sprint Grieg, Nordahl:

Sprinterne Sprinterne av Nordahl Grieg Niggeren Owens sprinter, germanerne stuper sprengt. Det blonde Stadion undres, og Føreren mørkner strengt. Men tenk da med trøst paa alle jødiske kvinner og menn som sprang for livet i gaten - dem nådde dere igjen!

dikter/heidenstam-tusen von Heidenstam, Verner:

Om tusen år Om tusen år av Verner von Heidenstam En dallring i fjärran rymd, ett minne av gården, som sken fram bland höga träd. Vad hette jag? Vem var jag? Varför grät jag? Förgätit har jag allt, och som en stormsång allt brusar bland världarna bort.

dikter/heidenstam-akallan von Heidenstam, Verner:

Åkallan och löfte Åkallan och löfte av Verner von Heidenstam Och ropade trenne grannfolk: Glöm den storhet du bäddat i jorden! Jag svarade: Res dig, vår storhetsdröm om herraväldet i Norden! Den storhetsdrömmen lyster oss än att leka i nya bedrifter. Låt upp våra gravar, nej, giv oss män i forskning, i färger och skrifter! Ja, giv oss ett folk på ett bråddjups rand, där en dåre sin nacke kan bryta. Mitt folk, det finns annat att bära i hand än en bräddfull egyptisk gryta. Det är bättre, den grytan rämnar itu, än att levande hjärtat förrostar; och intet folk får bli mer än du, det är målet, vad helst det kostar. Det är bättre av en hämnare nås än till intet se åren förrinna, det är bättre att hela vårt folk förgås och gårdar och städer brina. Det är stoltare våga sitt tärningskast, än att tyna med slocknande låge. Det är skönare lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge. Jag vaknar om natten, men kring mig är fred. Blott vattnen storma och sjuda. Jag kunde i längtan kasta mig ned som en bedjande stridsman av Juda. Ej vill jag tigga om soliga år, om skördar av guld utan ände. Barmhärtiga öde, tänd blixten, som slår ett fok med år av elände! Ja, driv oss samman med gisselslag, och blåaste vår skall knoppas. Du ler, mitt folk, men med stela drag, och sjunger, men utan att hoppas. Du dansar hellre i sidenvåd än tyder din egen gåta. Mitt folk, du skall vakna till ynglingadåd den natt du på nytt kan gråta. Må främst du stiga, du dotter av nöd, som skygg ditt öga vill täcka. Så älska vi dig, att vore du död, vår kärlek skulle dig väcka. Om natten blir sömnlös, om lägret blir hårt, vi svika dig ej på den färden, du folk, du land, du språk som blev vårt, du vår andes stämma i världen.

dikter/rydberg-stjarna Rydberg, Viktor:

Betlehems stjärna Betlehems stjärna av Viktor Rydberg (ur "Vapensmeden") (Vättern var så klar och stämde så in i himmelsfärgen, att om icke en vindkåre då och då dragit silvergrått vattrade band över sjöns yta, och om icke guldstänk blänkt kring jullens årblad, kunde en åskådare å stranden tyckt, att den hade sin väg i luften. Margit sjöng i takt med årbladen och med de svala, friska suckarna framför jullens bog:) Gläns över sjö och strand, stjärna ur fjärran, du, som i Österland, tändes av Herran! Barnen och herdarne följa dig gärna, Betlehems stjärna. Natt över Judaland, natt över Sion. Borta vid västerrand slocknar Orion. Herden, som sover trött ute å fjället, barnet, som slumrar sött inne i tjället, vakna vid underbar korus av röster, skåda en härligt klar stjärna i öster, gånga från lamm och hem, sökande Eden, stjärnan från Betlehem visar dem leden fram genom hindrande jordiska fängsel hän till det glindrande lustgårdens stängsel. Armar där sträckas dem, läppar där viska, viska och räckas dem ljuva och friska: "stjärnan från Betlehem leder ej bort, men hem". Barnen och herdarne följa dig gärna, strålande stjärna.

dikter/rydberg-tomten Rydberg, Viktor:

Tomten Tomten av Viktor Rydberg Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma. Alla sova i enslig gård djupt under midnattstimma. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast tomten är vaken. Står där så grå vid ladgårdsdörr, grå mot den vita driva, tittar, som många vintrar, förr, upp emot månens skiva, tittar mot skogen, där gran och fur drar kring gården sin dunkla mur, grubblar, fast ej det lär båta över en underlig gåta. För sin hand genom skägg och hår, skakar huvud och hätta -- "nej, den gåtan är alltför svår, nej, jag gissar ej detta" -- slår, som han plägar, inom kort slika spörjande tankar bort, går att ordna och pyssla, går att sköta sin syssla. Går till visthus och redskapshus, känner på alla låsen -- korna drömma vid månens ljus sommardrömmar i båsen; glömsk av sels och pisk och töm Pålle i stallet har och en dröm: krubban han lutar över fylls av doftande klöver; -- Går till stängslet för lamm och får, ser, hur de sova där inne; går till hönsen, där tuppen står stolt på sin högsta pinne; Karo i hundbots halm mår gott, vaknar och viftar svansen smått, Karo sin tomte känner, de äro gode vänner. Tomten smyger sig sist att se husbondfolket det kära, länge och väl han märkt, att de hålla hans flit i ära; barnens kammar han sen på tå nalkas att se de söta små, ingen må det förtycka: det är hans största lycka. Så har han sett dem, far och son, ren genom många leder slumra som barn; men vartifrån komma de väl hit neder? Släkte följde på släkte snart, blomstrade, åldrades, gick -- men vart? Gåtan, som icke låter gissa sig, kom så åter! Tomten vandrar till ladans loft: där har han bo och fäste högt på skullen i höets doft, nära vid svalans näste; nu är väl svalans boning tom, men till våren med blad och blom kommer hon nog tillbaka, följd av sin näpna maka. Då har hon alltid att kvittra om månget ett färdeminne, intet likväl om gåtan, som rör sig i tomtens sinne. Genom en springa i ladans vägg lyser månen på gubbens skägg, strimman på skägget blänker, tomten grubblar och tänker. Tyst är skogen och nejden all, livet där ute är fruset, blott från fjärran av forsens fall höres helt sakta bruset. Tomten lyssnar och, halvt i dröm, tycker sig höra tidens ström, undrar, varthän den skall fara, undrar, var källan må vara. Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma. Alla sova i enslig gård gott intill morgontimma. Månen sänker sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast tomten är vaken.

dikter/omdetfinns:

Om det finns en död Om det finns en död av okänd hand (översatt till svenska av Kjell Westö) Om det finns en död (och det finns de som säger att den finns) så är hon mjuk som läder och sval som vatten. Hon är road av fiskare, besöker tysta, mörka rum, klädd i rosor. Hon är blå bjällror, gungar i kyrktorn, kacklar när hon gråter, --skriker, håret står i testar kring huvudet-- går naken. När hon vilar står hon barfota på slipad sten. Hon hämtar nattens vita täcken och fågellika blickar. Hon bär vingar för att förena sig med Hermes: på befjädrade fötter nedstiger de på gatan, erövrar. Hon bär aldrig svart, men dröjer sig kvar i stolar i violett och lavendel, vilar sina fötter på nåldynor. Med livlösa ögon vrider hon sitt huvud från sida till sida, uppfordrande. Hon dricker te. Jag har hört att hon i skymningen använder himlen som spegel. Hon tycker om att sopa, damma. Hon tvingar stoftkornen att ligga orörliga i solen. Hon prisar stillastående luft. Under stadssommarens nätter dansar hon vals fram längs gatan. På vintern smyger hon tyst sin väg. Hon varken läser eller skriver, hennes ord är världsliga som få. Hon ber om ett glas vatten. Jag har aldrig sett henne dra ifrån ett draperi. De sluts bakom henne i tunga, ändlösa rader. Natten är storm, draperierna isolerar, det är från himlen de faller, hon är inte längre synlig.

dikter/stagnelius-amanda Stagnelius, Erik Johan:

Resa, Amanda, jag skall Resa, Amanda, jag skall av Erik Johan Stagnelius Resa, Amanda, jag skall till aldrig skådade länder, dödens omätliga hem: icke du följer mig dit. Ej vid dess kopparport jag din hand skall trycka till avsked över dess mörka älv lyser ditt öga ej mig. O huru lätt att dö för ett hjärta, som älskar och älskas! Aldrig för svepning och grav bävade kärleken än. Dristigt han går att lösning på livets gåta begära, river med segrande hand svarta ridåen itu. Himmelska land han skådar bakom arkadiska bygder, sökta förgäves här, flyttas av aningen dit. Graven ett tempel är, när kärlekens rosor den smycka, andars melodiska sång fyller dess heliga kor. Sörjande genier luta sig ned över gravmonumentet, helgon, med böjda knän, bedja för själarnas ro; tills i bländande glans den stora, den eviga dagen strålar i gravarnas natt neder och änglarnas röst väcker de sovande par, ljuvtklingande: "Vaknen, I vänner! Vaknen, I älskade två! Eden begynner sin maj. Daggiga rosor i parkerna stå; att brytas av eder vänta de; livsens träd blommar av njutning och hopp." -*- Ljuv är de älskandes dröm: jag drömmer ej längre, Amanda! Hoppet för evigt och tron flydde med kärleken bort.

dikter/stagnelius-fangen Stagnelius, Erik Johan:

Fången Fången av Erik Johan Stagnelius Fången,på sin låga bädd Låg i häktets valv: Nattens måne,blek och rädd, Mellan stormmoln skalv. Knarrande för vädrens lek Tornets flagga ljöd. Ugglan i en hålig ek Sjöng om kval och död. Fången glömde allt sitt ve. Löst ur sina band, Han i drömmen vandrade Genom blomsterland. Fåglarne från varje häck Hördes kvittra där. Mellan liljor dalens bäck Löpte,blå och skär. Rankorne av klasars mängd Tyngdes vänligt ned. Rosen kring den stilla ängd Himmelsk vällukt spred. Vännen med en fylld pokal Milt i skuggan log. Älskarinnan i en dal Glad sin luta slog. Men av tunga riglars gny Fången snart blev väckt. Ljus var redan österns sky, Månens lampa släckt. Och han fördes till sitt mål, Böjde hjässan ned För den lyfta bilans stål, Drömde aldrig mer. Arma fångar äro vi Här på världens ö. Drömma städs att sälle bli, Vakna opp och dö.

dikter/stagnelius-forodelse Stagnelius, Erik Johan:

Vän! I förödelsens stund Vän! I förödelsens stund av Erik Johan Stagnelius Vän! I förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes, När i ett avgrundsdjup minne och aning förgå, Tanken famlar försagd bland skugggestalter och irrbloss, Hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår; När från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla, Och du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt, Säg, vem räddar dig då?- Vem är den vänliga ängel, Som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen, Bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna Altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? -- Endast det mäktiga väsen, som först ur den eviga natten Kysste serafen till liv, solarna väckte till dans. Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna:"Bliven!" Och i vars levande kraft världarna röras ännu. Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker: Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.

dikter/stagnelius-rutten Stagnelius, Erik Johan:

Till förruttnelsen Till förruttnelsen av Erik Johan Stagnelius Förruttnelse, hasta, o älskade brud, att bädda vårt ensliga läger! Förskjuten av världen, förskjuten av Gud, blott dig till förhoppning jag äger. Fort, smycka vår kammar -- på svartklädda båren den suckande älskarn din boning skall nå. Fort, tillred vår brudsäng -- med nejlikor våren skall henne beså. Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp, förkväv i ditt famntag min smärta! I maskar lös tanken och känslorna opp, i aska mitt brinnande hjärta. Rik är du, o flicka! -- i hemgift du giver den stora, den grönskande jorden åt mig. Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver därnere hos dig. Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm oss svartklädda brudsvenner följa. Vår bröllopssång ringes av klockornas malm, och gröna gardiner oss dölja. När stormarna ute på världshavet råda, när fasor den blodade jorden bebo, när fejderna rasa, vi slumra dock båda i gyllene ro.

dikter/stagnelius-sangen Stagnelius, Erik Johan:

Sängen Sängen av Erik Johan Stagnelius Bland alla möbler i ett hus förtjänar Sängen mest att prisas! Här sover drinkarn bort sitt rus, här älskarns heta plågor lisas. Från dagens tyngder och besvär arbetarn glad till sängen hastar. På sängen rodnande och kär ett eldigt öga bruden kastar. Vad lockar ynglingen till strid? Vad styr hans fot på ärans branter? Vi offrar han sin dyra tid åt förmak eller folianter? O, tro ej, att han strävar så för lumpna titlar, för en stjärna; nej bröder! endast för att få sin egen säng, sin egen tärna. Se flickan, i sin ålders vår, hur troget hon för spegeln sitter och pryder sina gyllne hår med rosor och juvelers glitter. Vi älskar hon att gå så grann? Vi prunkar hon i guldgemaken? I sängen med en eldig man hon ligga vill som Eva naken! Ja, sköna flicka, dig förställ med all den konst, dig himlen givit; bebo palatser eller tjäll - för sängen blott du skapad blivit! Tag penna eller svärd i hand, var Amazon, var sånggudinna, - till Sängen, till ditt fosterland, ditt hjärta suckar dock, o kvinna! Om rosig, fladdrande och söt, du far i dansens yra ringar, om zittran i ditt veka sköt med sina silvertoner klingar; om i herdinnans skrud du ler, i guld och purpur ymnigt blänker, evar och huru jag dig ser, i sängen jag dig även tänker. Ja Säng! du väldiga magnet, du alla magiskt till dig drager, och bjuder mera salighet än Croesi guld och Caesars lager. Här livets gåtor lösta bli, här alla dess mysterer kända: från Sängen komne äro vi, dit skola vi ock återvända! Säll, bröder! den, som leende och sorgfri får bland vänner dricka, säll den från tömda bägarne till sängs får vandra med sin flicka! Som vilar trygg vid hennes barm, när nattens stormar ute ryta och böljorna med gräsligt larm sig vilt mot strandens klippor bryta.

dikter/wivallius-torrkall Wivallius, Lars:

En torr och kall vår En torr och kall vår av Lars Wivallius En torr och kall vår gör sommaren kort och vintrens föda fördriver. Gud hjälpe som rår, si våren går bort och liten glädje oss giver. Sol varma, förbarma! Hos vädret torrt nu kölden sommaren river. Gott majeregn giv, låt dugga tätt ner, låt varm dagg örterna fukta! Oss torkan bortdriv, låt frostet ej mer de späda blomsteren tukta! Var nådig, var nådig! För dem jag ber, som Herran tjäna och frukta. Låt väderet kollt och torkan oblid ej tvinga rosorna röda, låt åkeren stolt ej läggjas så nid, att han ej bondan kan föda! Bevara från fara i allan tid den späda jordenes gröda! Låt himmelens port utvidga sin gång, hjälp molnene högre uppstiga, låt höra oss fort skön näktergals sång, som kölden tvingar att tiga! Låt sjunga de unga med stämmor mång! Låt barnen dansa och niga! Låt dansa å rad folk, stora och små, låt färla sommarens färlor! På blomster och blad låt tillra och stå de våta himmelska pärlor! Låt kvittra, låt tittra steglisor små, hos granna svenska sädsärlor! Giv glädje och tröst, låt lärkjan ej dö, låt leva sommarens svala! Hugsvala vart bröst på Sveriges ö, som nu mån sorgeligt tala! Giv sommar, giv blommer, giv gott grönt hö, låt göken ropa och gala! Mot gryningen blek, mot dagningen blid, när natt och dag sig åtskilja, låt höras mång lek om sommarens tid, djur dansa, spela och gilja! I strömmer ej glömmer mång lax, mång id, mång fisk tå hava sin vilja! Gör dagen oss lång, gör natten oss klar, låt duggregn varma nerfalla och locka till sång den fågel, som har tyst varit vinteren kalla! Låt klinga, låt springa mångt hjon, mångt par, låt fröjdas människor alla! Gack fruktbar oss upp, gack fruktbar oss ner och hälsa byar och städer! Mång åkermans kropp tå gläder sig mer, som går i tunna linkläder. I dalar trast talar och mång mun ler och mång trumetare kväder. Ja, ljuvliga sol, tu fattig mans vän, som tit sken ingom villt spara, lys uppå vårt bol med sommar igen, låt köld och torka bortfara! nu längta, nu trängta kvinnor och män att gå i solskinet klara. Gör sorgen oss kort, bliv åkermans vän, låt grönska skogar och dalar, driv torkan oss bort, giv vätskan, som än mång bondes hjärta hugsvalar! Låt sjunga mång tunga om fröjd igen, som nu bedröveligt talar! Låt skogen stå grön, låt jorden få frukt, se till, att oss intet trängjer, låt fläkta en skön och härlig en lukt av skogar, åkrar och ängjer! Låt kransas, låt dansas med fröjd och tukt, låt bäddas brokota sänger! Låt gräset bli blött och blomsteren skön, låt dansa lilla lekatten, låt fläkta oss sött vitt ut uppå sjön, låt skönt vär blåsa på hatten! På ängen giv sängen i gräset grön åt dem, som färdas om natten! Låt ämbetsmän få rätt bruka sin hand och trygg på resa sig giva, låt köpmänner gå till vatten och land, tit de helst handelen driva! Av roser och kosor ibland all stand låt mången fröjdefull bliva! Låt dagen bli varm! Mång herde tå står i mång grön, lustigan skugga och rester sin arm åt getter och får. På bär och äpplen låt tugga! Från plogen åt skogen, så vitt han når, låt oxen titta och glugga! Släpp boskapen vall, lös oxen ur bås, driv fä och fänat åt skogen! Låt öken för stall in under Guds lås, låt bonden glädjas vid plogen! Höst mustig gör lustig, låt säden fås av åkern ymnig och mogen! Låt grönskas hans får, låt blomstras hans äng, hjälp fylla bingarna blotta! När bonden själv rår, får krigsman ock säng att vila lemmarna trötta. Still vreden, giv freden! Mång piga, mång dräng tå glädjas över all måtta. På blomster och löv låt stimma de bi, som draga honungen söta! Men luften blir döv av buller och skri, där sig två krigshärar möta. Still vreden, giv freden, Gud statt oss bi, som bäst kan fienden stöta! Tu råder om krig, tu råder om allt, tu rår om himmelens fäste. Ty vill jag ock tig allt hava befallt. hjälp oss till fot och till häste! Gör frodigt, frimodigt, vad nu är kallt! Tu vest allena vårt bäste. Vi have, o Gud, tig syndat emot, förlåt oss bristerna svåra! Vi vele titt bud med bättring och bot nu följa dagarna våra. Låt falla med alla tin vredes hot, och dämp allt, vad oss kan dåra! Dämp vällusten ner, tin gåvor oss lär alltid rätt nyttja och bruka! och äntlig jag ber, hjälp deras besvär, som tuktigt sina bord duka och hjälpa, ej stjälpa den hand, som bär en tom och söndrigan kruka! Giv dem ett gott år, dem lyse tin sol, som årsens tider vet dela, dem månen ock gå, i år som i fjol, att ny och nedan ej fela! De andra låt vandra till tomma bol, som aldrig hjälpa sjukt hela!

dikter/wivallius-visa1634 Wivallius, Lars:

Visa, när han fördes uthij fängelsett LARS WIVALLIUS. Visa, när han fördes uthij fängelsett 1634. 1. Warer nu glad, mina fiender all! Nu går thet effter edher willia! Iagh föres nu bort från edhert förtaal. Gud wil migh från edher schillia. Iagh föres nu bort nordost i fiellen uthi boijor. 2. Iagh hade wäll tänckt at vinna then nådh till gunst i Swerike at komma. Men mennischeligh hielp är emoot Gudz rådh. Thet skier alt siälen till fromma. Iagh föres nu bort etc. 3. Wäxer thet gräs för vill Rene diur, som i fiellen löpa och springha, migh föder wäll Gudh innan boijor och muur, fast werlden migh lenger will twingha. Gudh blifwer wäll hoss migh nordost i fiellen, uthi boijor 4. Aldrigh föres iagh i werlden så långt, för migh är Herren ther hemma; aldrigh läses iagh i boijor så trongt, min siäll kan ingen doch klemma. Gudh tröste min siäll, fast än iagh skall dö uthi boijor! 5. Liffvet är kort, och tidhen giörs wrångh, stoor haat blandt mennischior alla. Iagh hoppas, min tidh, han blifwer eij långh. Iagh will migh Herran befala. Gudh blifwer wäll hoss migh nordost etc. 6. Ledit hafwer iagh iern, boijor och bandh nu snart i fäm åhr så stilla. Gudh hafwer bewarat krop, lijff och andh, fast mångher hafwer welat migh illa. Gudh råder ännu nordost etc. 7. Jag lider motgångh och tijger doch still, Jagh strider med böner och tanckar. Jagh slipper väll lööss, om herren gudh will, fast lyckan wijker och wanckar. Gudh råder ännu nordost etc. 8. Vnner doch eij migh Swerige then prijss igien at komma medh ähro, så unner migh gudh sit paradijss. Hwad will iagh högre begära! Gudh, frelsar min siäll nordost i fiellen uthur boijor! 9. Sij, iagh faar åstad i herrans gudz nampn! Iagh låter migh gierna åtnöija. Hwart uth thet bär, gudh blifwer min hampn. Mina owenner winna doch fögha. Gudh, förlossa min siäll, nordost i fiellen, uthur boijor! 10. Nu farer doch wäll, I menniskior all, som migh hafwa welat uthhielpa! I fahren och wäll, som önsker mitt faall och hielpen migh lenger nidhstielpa! Iagh önskar edher godt nordost i fiellen uthur boijor. 11. Edlingar och herrar hafwa bedhet för migh sampt frugor och jungfrugor fromma. Mångh redheligh man hafwer winlagt sigh migh till gunst i Swerige at komma. Dock föres iagh bort, men inthet till mörckrens boijor. 12. Rätt stilla iagh måste toleligh, hwad migh på läggies, uthstånda. Iagh hoppas, gudz nåd hon öppnar än sigh, som mig kan lossa utaff wåndha. Gud råder ännu nordost wid fiellen, uthi boijor. 13. Jagh tackar min gud, iag hafwer eij giort mitt fosterlandt något till skadha. Min högsta orsak är allom wäll sport: för ett giftermåll moste iag bada. Ty föres iagh bort nordost till fiellen uthi boijor. 14. Kiäre wenner och slecht, gifwer eder till roo! Migh är bäst timeligh lijdha; tij sedhan fåår iagh i himmelen boo. Iagh wil nu lijdha och bidha. Iagh föres nu bort etc. 15. Jagh täncker, kan skie, thet kommer then dag, min hustroo, hon önskar, hon woro i werlden eij till. Doch önskar eij iagh, at någhon the tidender båro från Danmark till migh nordost etc. 16. Effter mörckt wäder yppar solen sigh och skiener i werlden så wijdha. Eij blifwer thet fängslet ewinnerligh! Hwij skall iagh doch sörga och qwijdha! Iagh föres nu etc. 17. Så befaller iagh gud min öfwerheet kiär, ja Swerie, mitt fosterlandt kiära, sampt liten och stoor, som ther inne är. Må Gudh them alla beskära fridh, glädie och roo, och stoor tröst mig i mina boijor! 18. Bidia will iagh både gammal och ungh, them iag hafwer warit till hinder, förlåter min brist! Then börda giörs tung, som ökes och icke giörs minder. Och önscher migh godt nordost i fiellen uthi boijor. 19. Alldrigh är daghen nossen så långh, till oss will iu afftonen falla, Then ena rätte then andras gångh; wij äre doch menniskior alla. Iagh föres etc. 20. Ropa högt, min siäll! Thet är nu tijdh. Lijt eij på menniskior flera! Haff jder och ångher, mott satanom strijdh! Troo ingen i werldena mera! Iagh föres etc. 21. Nu börias min sorgh. Nu gråter min wän. Nu lee mina fiender alla. Men min herre gudh, tu lefwer iu ähn! Tigh will iagh troligh påkalla. Tu frällser migh heem nordost från fiellen uthur boijor. ----- 1. Warer: märk, att strofernas begynnelsebokstäver bilda ett namn. nordost: somliga handskrifter, men ej de bästa, ha ordet nordast. 4. för migh osv.: att icke Herren osv. läses: låses. 6. Ledit: lidit. 7. wanckar: vacklar. 12. öppar: yppar, ger tillkänna. wåndha: svårighet, trångmål. 13. Min högsta orsak: den främsta orsaken till mitt öde. bada: »vara i ett hett bad». 14. timeligh: här i tiden. 19. nossen: nånsin. till oss osv.: att icke aftonen osv. 20. jder: ruelse.

songs/ Sånger

songs/kolmodin-blomstertid Kolmodin, Israel:

Den blomstertid nu kommer Den blomstertid nu kommer av Israel Kolmodin Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor. Nu nalkas ljuve sommar, då gräs och örter gror. Den blida sol uppvärmer allt vad har varit dött; då hon oss skrider närmer, blir det på nyo fött. De fagra blomsterängar och åkrens ädla säd, de grönskand' örtesängar och alla gröna träd, de skola oss påminna Guds godhets rikedom: att vi Guds nåd besinna, som räcker året om. Man hörer fåglar sjunga med mångahanda ljud; skall icke då vår tunga lovsäga Herran Gud? Min själ upphög Guds ära med lov och glädjesång, som fröjda vill och nära oss med välgärning mång. Du ädle Jesu Kriste! vår glädjesol och skin, bliv hos oss till vårt sista, uppvärm vårt kalla sinn: giv kärleks eld i hjärta, förnya själ och and: vänd bort alla sorg och smärta med dine milda hand. Du Sarons blomster sköna, du lilja i grön dal. Ack! värdes själen kröna med dygder till stort tal: din nåd låt henne fukta som dagg utav Zion; att hon må ljuvligt lukta som ros i Libanon. Välsigna årets gröda och vattna du vårt land: giv oss nödtorftig föda; välsigna sjö och strand. Din fotspår drype av fetma. Bespisa med ditt ord, och med dess ljuve sötma oss uppå denna jord.

songs/kolmodin-blomstertid-1695 Kolmodin, Israel:

Then blomstertid nu kommer Gotländsk sommarpsalm av superintendenten i Visby, Israel Kolmodin (1643-1709), såsom den ser ut i 1695 års psalmbok, där den hade nr 317. Then blomstertid nu kommer Med lust och fägring stor: Nu nalkas ljufwe sommar, Tå gräs och örter gror; Then blida Sol upwärmer Alt hwad har warit dödt: Tå hon oss skrider närmer, Blir thet på nyo födt. The fagra blomsterängar Och åkrens ädla säd, The grönskand' örtesängar Och alla gröna träd, The skola oss påminna Guds godhets rikedom: At wi Guds nåd besinna, Som räcker året om. Man hörer foglar sjunga Med mångahanda ljud; Skal icke tå wår tunga Lofsäga Herran Gud? Min själ, upphög Guds ära Med lof och glädje-sång, Som frögda wil och nära Oss med wälgerning mång. Tu ädle Jesu Christe! Wår glädje-sol och skin, Blir hos oss til wårt siste, Upwärm wårt kalla sin: Gif kärleks eld i hjerta, Förnya själ och and: Wänd bort all sorg och smärta, Med tine milda hand. Tu Sarons blomster sköna, Tu Lilja i grön dal, Ack! wärdes själen kröna Med dygder til stort tal: Tin nåd lät henne fukta, Som dagg utaf Zion, At hon må ljufligt lukta, Som ros i Libanon. Wälsigna årets gröda, Och watna tu wårt land: Gif oss nödtorftig föda, Wälsigna sjö och strand. Tin fotspår drype af fetma, Bespisa med dit ord, Och med thess ljufwa sötma Oss uppå thenna jord.

*songs/du-fria Du gamla, du fria (Sveriges nationalsång):

Du gamla, du fria (Sveriges nationalsång) Du gamla, du fria, du fjällhöga Nord, Du tysta, du glädjerika, sköna! Jag hälsar dig vänaste land uppå jord, Din sol, din himmel, dina ängder gröna, Din sol, din himmel, dina ängder gröna! Du tronar på minnen från fornstora da'r, Då ärat ditt namn flög över jorden. Jag vet att du är och förblir vad du var, Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden, Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden! Jag städse vill tjäna mitt älskade land, Dig trohet till döden vill jag svära. Din rätt skall jag värna med håg och med hand. Din fana högt, din bragderika bära, Din fana högt, din bragderika bära. Med bud skall jag kämpa för hem och för härd, För Sverige den kära fosterjorden. Jag byter dig ej mot allt i en värld, Nej, jag vill leva jag vill dö i Norden. Nej, jag vill leva jag vill dö i Norden.

songs/elsker Ja, vi elsker (Norges nationalsång):

Ja, Vi Elsker Ja, vi elsker dette landet som det stiger frem, Furet, værbitt over vannet med de tusen hjem. Elsker, elsker vi og tenker på vår far og mor, Og den saga natt som senker drømmer på vår jord, Og den saga natt som senker, senker drømmer på vår jord. Norske mann i hus og hytte, takk din store Gud! Landet ville han beskytte, skjønt det mørkt så ut. Alt hva fedrene har kjempet, mødrene har grett, Har den Herre stille lempet, så vi vant vår rett, Har den Herre stille lempet, så vi vant, vi vant vår rett. Ja, vi elsker dette landet som det stiger frem, Furet, værbitt over vannet med de tusen hjem. Og som fedres kamp har hevet det av nød til seir, Også vi, når det blir krevet, for dets fred slår leir! Også vi, når det blir krevet, for dets fred, dets fred slår

songs/kungsong Kungssången:

Kungssången Ur svenska hjärtans djup, en gång, En enkel men en samfälld sång, Som går till kungen fram. Var honom trogen och hans ätt, Gör kronan på hans hjässa lätt, Och all din tro till honom sätt, Du folk av frejdad stam!

songs/osterg Östergyllen:

Östergyllen Så grant står Östergyllen i sommarfager prakt, och skördarna, de gyllene, de bölja. Väl hundra vita kyrktorn på slätten hålla vakt längs insjöstrand, som glittervågor skölja. Ej finns en nejd så härlig, så solig som vår bygd, där gamla minnen sova i gröna björkars skygd, vårt barndomshem, vårt fagra Östergyllen! Hör, skogen susar sägner från forntids dunkla natt, ty här bröts tidigt bygd av våra fäder, som, raka uti ryggen, var herre för sin hatt, ej väjde fegt för storm och hårda väder. I deras öppna sinne ej någon falskhet sov. Vi äro fädren like, östgötar, gudskelov! Och vårt du är, vårt fagra Östergyllen! När vårdkaseldar brunno, ej tröto män med svärd till hemmets värn på slätter och i skogar. Nu väntas nya stordåd av sönerna som gärd. Så framåt då till kamp vid harv och plogar! Må gyllne skördar vagga i gröna björkars skygd! Ej finns en nejd så härlig, så solig som vår bygd, vårt barndomshem, vårt fagra Östergyllen!

songs/varmland Värmlandsvisan:

Värmlandsvisan Ack, Värmeland du sköna, du härliga land, du krona bland Svearikes länder! Ack, Värmeland du sköna, du härliga land, du krona bland Svearikes länder! Ja, där vill jag leva, jag där vill jag dö; om en gång ifrån Värmland jag tager mig en mö, så vet jag, att aldrig jag mig ångrar.

songs/farma Farmaceutisk drikkevise (från Danmark):

Farmaceutisk drikkevise Saa svinger vi pokalerne igen hej skaal got filianus put got havet omkring Danmark vort moderlige hav,hav,hav syr, syr, hep, hep, hep skaal... skaal! Jeg vil gerne tilføje en sang til din liste i Gopher. Det er en gammel dansk vise som stadig bliver brugt af de danske farmaceutstuderende. Hver maaned samles de danske studerende for at synge sange og hygge sig. Denne sang bliver sunget hver gang og end til flere gang hver aften. Den er ikke at finde i nogen sangbog, end ikke i farmaceuternes sangbog Farmacanto. Charlotte Hagedorn Jørgensen

songs/varsong Vårsång (Glad såsom fågeln):

Vårsång Glad såsom fågeln i morgonstunden Hälsar jag våren i friska natur'n, Lärkan mig svarar och trasten i lunden, Ärlan på åkern och orren i fur'n. Glad såsom fågeln i morgonstunden Hälsar jag våren i friska natur'n, Lärkan mig svarar och trasten i lunden, Ärlan på åkern och orren i fur'n. Se, hur de silvrade bäckarna små Hoppa och slå, Hoppa och slå Vänliga armar kring tuvor och stenar! Se, hur det spritter i buskar och grenar Av liv och av dans, Av liv och av dans I den härliga vårsolens glans! Se, hur de silvrade bäckarna små Hoppa och slå, Hoppa och slå Vänliga armar kring tuvor och stenar! Se, hur det spritter i buskar och grenar Av liv och av dans, Av liv och av dans I den härliga vårsolens glans! uti vårsolens glans!

songs/studentsong Studentsången:

Studentsången Sjung om studentens lyckliga dag, Låtom oss fröjdas i ungdomens vår! Än klappar hjärtat med friska slag, Och den ljusnande framtid är vår. Inga stormar än I vårt sinne bo, hoppet är vår vän, Vi dess löften tro, När vi knyta förbund i den lund, Där de härliga lagrarna gro, Där de härliga lagrarna gro. Hurra!

annat/ Annat

annat/berzelius-davy Berzelius:

ett brottstycke om Davys arbetsmiljö I sina reseanteckningar från Londonbesöket 1812 ger Berzelius följande livfulla skildring av Davys arbetsmiljö: "Han förde mig ned i laboratoriet, ett temmeligen väl inrättadt rum, der ena hälften var laboratorium och den andra auditorium. Här fanns den slags oordentlighet som är oundviklig i hvart och ett laboratorium der man arbetar, och der alt måste ligga prompt för händer, utan at man skal behöfva springa i skåp eller hyllor hvar gång det skall nyttjas. Då jag såg denna mängd af sönderslagna glas, af hopsmälta, slaggiga retorter, dessa bord fulla af märken efter syror, caustika alkalier, med ring i ring efter glas, ur hvilka massan jäst öfver, med täta saltincrustationer, dessa illa åtgångna platinadeglar, spräckta postlinsskålar, alla jernsaker rostade af sura ångor, all messing grön, japaneringen til hälften bortfrätt från blecksaker, samt filar, knifvar, tänger, ventiler m.m. huller om buller i alla bordslådor, -- då kunde jag begripa hvad Corregio kände, då han i sin själs fullhet lät undfalla sig: Anch' io son pittore (även jag är målare). - Jag fick nu den glada öfvertygelsen, som förut endast varit en aning, at ett städadt laboratorium utvisar en lat Chemist."

aftonbla/ Aftonbladet N:

o 1. Den 6 december 1830.

aftonbla/titel:

Titel och förord till elektroniska utgåvan A F T O N B L A D E T I elektronisk utgåva av Lars Aronsson genom P r o j e k t R u n e b e r g En faksimil av det allra första numret av Aftonbladet finns i Henrik Schücks och Karl Warburgs illustrerade litteraturhistoria. Det är verkligen ett blad, vikt till fyra sidor, något mindre än dagens kvällstidningsformat.

aftonbla/pris Titel och pris:

N:o 1. 1830. A F T O N B L A D E T I STOCKHOLM. Måndagen den 6 December. Priset i Stockholm: för helt år 10 R:dr, halft år 5 R:dr, 3 månader 2 R:dr 32 sk. Banko. Prenumeration och utdelning i Linströms bokhandel vid Mynttorget; Bromans bod i hörnet af Drottningatan och Clara Bergsgränd; Linroths bod vid Norrlandsgatan och Esséns bod vid Södermalmstorg. Annonser mottagas endast i Linströms bod, till ½ skilling Banko raden. Utdelningen sker kl. omkring 4 eftermiddagarne. På 12 Numror af Tidningen Aftonbladet i Stockholm, prenumereras med 32 skillingar Banco vid Mynttorget. Prenumeration för nästa år sker enligt annonsen i Tidningens början. Wid prenumeration på hel årgång, medfölja de 12 numrorna för denna månad gratis. Hos L. J. Hjerta.

aftonbla/poit Post- och Inrikes Tidningen för i dag omtalar följande:

Post- och Inrikes Tidningen för i dag omtalar följande: I Götheborg utbrast den 30 November kl. 2 e.m. en häftig eldsvåda i Masthugget. Elden började i Hökaren Ramstens hus och fattade i 2:ne dermed sammanbyggde, allt trähus, hvilka stodo i full låga, innan sprutorna hunno fram. Likväl lyckades man oaktadt en svår lokal, stark blåst och aflägsen vattentillgång, släcka, sedan 6½ hus nedbrunnit. LEDIG TJENST. Skeppsmätare-tjensten i Carlshamn sökes inom 56 dagar efter den 30 October. LEFVERANS till Flottan å Skeppsholmen, af: bräder, krita, vadmal, tjära, spik, bultjern. Anbud till kl. 12 den 7 Dec. hos Förvaltningen af Sjöärendena. AUCTIONER: Den 21 Dec. kl. 12 i Krigs-Collegium och Lands-Canzliet i Malmö, 5 à 10 års arrende å f.d. Kungs-Ladugården Remmarlöf, N:ris 11, 12, 14 och 16, och en väderqvarn med Holländska stenar. 2:ne Porfyrskifvor säljas å Stockholms Auctions-Kammare den 13 dennes kl. 12. Auction för afl. Häradshöfdingen Ehrencronas concursmassas räkning, den 29 Dec. kl. 10 f.m. på stället, å: Utterud, 1 mantal i Nors socken i Wermland. KALLELSER I CONCURSMÅL: Afl. Handlanden L. Calens Borgenärer till Rådhus-Rätten i Ulricæhamn, 1:sta helgfria rättegångsdag efter den 7 Jan. 1831 före kl. 12. Afl. v. Häradshöfd. f.d. Riksdagsfullmäktigen Casper Wijkmans borgenärer till 2 rg:dagen å Norunda sommar-ting. 1831 innan kl. 7 e.m. Afl. Kyrkoherden C. H. Alms borgenärer; Wäddö och Häfverö H:ds-Rätt, å 2 rg:dagen af första Ting, natt och år efter d. 19 Oct. Afl. Nämndemannen Matts Janssons i Rungarnö borgenärer till Urt. Ting i Rånby by, Råneå socken i Norrbotten, d. 7 Jan. 1831 innan kl. 7 e.m. Afl. Bonden Anders Olofssons i Mötterud och Enkas borgenärer. Jösse H:ds-Rätt, 2 rg:dagen 6 mån. efter d. 6 Julii 1830, kl. 7 e.m. TESTAMENTEN. H:r Johan Kullbergs och dess Frus, född H. U. Lundgren; communiceradt af Rådh. Rätten i Ystad. Afl. Bokhållaren P. F. Melldenhauers; communiceradt af Frösåkers H:ds-Rätt d. 27 Sept. Afl. Demoiselle Carolina Christina Grubbs; Westerviks Rådh.-Rätt d. 17 Nov. LAGFART. 3 uppbudet å 3-384:dels Mt:l skattehemman i Öfverklinten; Bygdeå och Nysätra Tingslag, d. 26 Febr. 1830. KALLELSE Å Magnus Samuelsson i Mjölserud till Hvetlanda H:ds-Rätt, efter 1 månad från 16 Nov., ang:de en inteckning i hemmanen Bjädesjöholm och Bjädesjö Karingsgård. ARF LEDIGT efter Bokbindare-Gesällen J. Fröström, död i Rysk krigstjenst. Anmälan hos Justitiæ-Collegium i Stockholm. OMYNDIGE FöRKLARADE: Kammarskrifvaren i Kongl. General-Tull-Styrelsen Herrman Elias Billbergh. Förmyndare: Herr Kammar-Rätts-Rådet och Ridd. G. J. Billberg. Landbonden Jan Andersson i Mörtö, Wäddö Tingslag. Förmyndare: f.d. Nämndemannen Anders Andersson i Göinge.

aftonbla/div Diverse Kungörelser Diverse Kungörelser:

Sydow et Rydbergs Tobaksfabriksrörelse i Calmar upphört. Domen i Herr Lagmannen N. C. Sunessons Concurs finnes å Tidlunds källare i Upsala. KALLELSER Å BORGENÄRER. Linkramhandlaren A. Kallings den 11 Dec. kl ½ 12, i N:o 2, qv. Aurora, Stockholm. Handlanden L. G. Lindgrens, den 11 Jan. 1831, kl. 10, Stadskällaren i Skara. Nils Anderssons i Hålen, d. 16 Dec. kl, 10. Ullerud Kyrkas sockenstuga. Fält-Kamereraren E. P. Lindstedts, d. 22 Dec. kl. 10, Kämners-Rättens rum i Malmö. Assessoren G. Ekmans; d. 29 Dec. kl. 10. Fru Pehrmans hus i Alingsås. Afl. Auscultanten D. Carells; d. 29 Dec. kl. 12 på Assembléc-Källaren i Nyköping. Handlanden Niclas Brännbergs; d. 29 Dec. kl. 10. Borås hos Sysslomännen. Kammarherren Baron Fleetwoods d. 3 Jan. kl. 10. Källarmästaren Lundgrens hus i Linköping, för flere angelägenheter. PRIVILEGIUM EXCLUSIVUM. För Victor Sjöberg å en handspruta med slang för eldsläckning. BORTKOMNA DOKUMENTER. Brandförsäkrings bref: N:o 4222, å Danviks-Lägenheten Kolbotten i Stockholms Län; N:ris 9359, 9748, 10529 å Sölje Bruk i Vermland; N:ris 13,855. Gladåkers Jernbruk. Reverser: Å 800 R:dr till Olof Larsson i Munkerud, af Bergs-Rådet J. G. Geyer; å 360 R.dr af afl. fröken Lovisa Fr. Fleming. Bankens pantsedlar N:ris 2519, 3522, 6333, 8088. SPEKTAKLER. I dag: Edvinski och Floreska eller Polska grufvan; samt Mannen och Älskaren. Nästa Torsdag: (Fru Eriksons recett) Tartuffe och Herr des Chalumeaux. CONCERT nästa Lördag för H:r C. M. Crælius. SAMMANTRÄDEN: Wetenskaps Academien d. 8 d:s kl. 5. Ledamöter af St. E. N:o 2, d. 8 d:s kl. 5. -- -- af N. C. d. 6 d:s kl. half 5. Svearnes 3 afdelning d. 8 d:s kl. 4. Neptuni Ordens 4 grad d. 8 d:s, kl. 7. Orden L'Innocence Lördagen d. 18, å stora Börssalen. Polymnia d. 8 d:s kl. 4 e.m. Redlige Svenskar d. 12 d:s kl. 8 e.m. Sällskapet L. S. d. 8 d:s kl. 5. Ledamöter af A. & C. i morgon Tisdag kl. 7. Musiköfningssällskapet, i morgon kl. half 7.

aftonbla/utl Utländska Nyheter Utländska Nyheter:

Sista Fredagens utländska poster medförde inga nyheter af serdeles vigt, om man icke dit vill räkna den redan förut med Engelska posten erhållna underrättelsen, att den Wellingtonska Ministèren fallit; sedan hertigen af Wellington i Öfverhuset och Sir Robert Peel i Underhuset lemnat sina platser. Närmaste anledningen härtill var förlusten af en votering med obetydlig minoritet, i en præliminär-fråga rörande civillistan. Man känner icke ännu bestämdt den nya ministeren; enligt tidningarne öfver Hamburg vill man dock veta, att Lord Grey, en af det s.k. Whigpartiets chefer, efterträdt Hertigen af Wellington, såsom förste Lord af Skattkammaren. Hvad England kan hafva att hoppas af denna förändring för det inre lugnets fortfarande bestånd, är svårt att förutsäga. Mera än något annat land, suckar Engelska folket under bördan af en föråldrad statsbyggnad; af den andliga och verldsliga aristocratiens förtryck, samt en statsskuld, måhända tyngre än de båda föregående tillsammans. Att fonderna genom Ministèrens resignerande för ett ögonblick stigit, är visserligen tillfredsställande; Någon verklig förbättring af medelklassens och det lägre folkets belägenhet synes dock icke vara att vänta utan stark minskning i taxorna. Om de åtgärder som af en populär Regering utan tvifvel skola vidtagas för att vinna detta mål, kunna få någon framgång: huruvida icke nationen midt under det lofvärda bemödandet att lätta den tunga bördan, sjelf våldsamt afkastar den, samt huru litet eller mycket den i sådan händelse kommer att draga med sig i fallet, är ett problem som endast framtiden förmår lösa. Stunden är emedlertid betydningsfull, och torde i resultatet af den snart väntade utvecklingen meddela rika lärdomar äfven för de politiska stridsfrågorna inom vårt fädernesland. Engelska tidningarna äro uppfyllda af intresanta Parlamentsdebatter, uti hvilka i synnerhet Mr. Brougham utmärkt sig genom quicka sarkastiska utfall emot f.d. Ministéren. Att nu meddela dem skulle likväl för mycket sätta oss efter dagens händelser, och till en del bli ett upprepande af hvad som redan stått i andra blad. = I Frankrike har General Sebastiani Blifvit utrikes Minister i Marquis Maisons ställe; Grefve d'Argout' Marinminister och Marskalken Soult Krigsminister efter Gen. Gerard'. Konung Frans 1 i Neapel är död och efterträdd af sin äldste son, Fredinand Carl, född 1810. Den unge Konungen har vid anträdet till regeringen aflåtit en proclamation, hvari han framför allt förklarar sig skola strängt vidmakthålla den Catholska lärans renhet.

aftonbla/inr Inrikes Nyheter Inrikes Nyheter.:

H.K.H. Kronprinsen afreste i går middagstiden till Upsala, hvarifrån H.K.H. lärer återvända om Onsdag. = Redaction af Tidningen Fäderneslandet har i sista Onsdagens nummer meddelat den underrättelse, att Hans Maj:t Konungen den 14 i förra månaden täckts förära f.d. Landshöfdingen i Upsala, Presidenten Frih. Fock en Brillanterad gulddosa med Hans Maj:ts porträtt, beledsagad af ett egenhändigt Nådigt handbref af ett för Frih. Fock högst smickrande innehåll, helst den egenhändiga skrifvelsen är på Svenska. = Angående jerntillverkningen har nyligen från Ryssland blifvit meddelad underrättelse om en upptäckt hvilken, om den skulle befinnas hvila på sakkännedom och enlig med rätta förhållandet, utan tvifvel kommer att medföra en väsentlig nytta för den Svenska jernhandteringen i allmänhet, och för besparingen af våra skogar i synnerhet. Innehållet är hufvudsakligen, att kunna genom serskild inrättning af smältugnen, nesmälta med ved nära 3 gånger så mycket malm, som för närvarande sker med kol vid våra masugnar. Förslaget låter otroligt, men lärer ha tillvunnit sig den uppmärksamhet hos Ryska Regeringen, att en undersökning deröfver af sakkunnige personer skall vara anbefalld. Vi skole icke underlåta att meddela den kännedom vi framdeles kunne erhålla om fortgången och utslaget af denna undersökning. = Ett beslag har härom dagen blifvit gjordt i packhuset härstädes på ett betydligt parti kläden, bomullstyger och sidenband, inlagda inom dubbla bottnar uti fastager som anmälts innehålla glas. Varorna lära tillhöra en Handlande vid namn Meyerson. (Nya Argus). = Till Svenska Banco-Commisariatet har genom Herr Stats-Ministern för Utrikes ärenderne ankommit underrättelse, att starka misstankar yppats i Finland om tillvaron derstädes af en fabrication i stort af Svenska Bancosedlar, serdeles Treor. Saken lärer der ha vunnit den uppmärksamhet hos auctoriteterna, att den föranledt till utfärdande af en allmän kungörelse. En Rysk Bonde som sökt på flere sätt utprångla en mängd dylika sedlar i Norrbottens Län, men blifvit ertappad af en Kronofogde, har förut gifvit anledning till sakens efterspanande. = Den stora Committéen till reglerande af indelta Arméens löner, hade i Lördags sin första sammankomst till fortsättande af det under sommaren afbrutna arbetet under H:r Grefve Brahes Ordförande.

aftonbla/jub Jubelfesten Jubelfesten.:

Ehuru ämnet för denna dags högtidlighet öfver hela Riket varit detsamma, lärer det dock på intet ställe blifvit firadt med så mycken yttre prakt, som i Upsala. Då man här för tillfället hade tagit alla uppfinningens hjelpkällor inom såväl Kyrkans som Akademiens sköte i anspråk, så torde en korrt berättelse derom icke vara ovälkommen. Efter ett af Akademiens n.v. Rektor, Professoren Geijer, utfärdadt programm, och ett tryckt ceremoniel af Erke-Biskopen von Rosenstein, samlades på serskilda ställen Skolungdomen, de Studerande, Statens, Kyrkans och Stadens Embetsmän, Akademi-Staten, Borgerskapet, och främmande gäster, samt gingo i procession från den s.k. Odens lund och Erke-Biskops-huset till högmässan, der Elfva Prester i mess-skjortor gjorde altartjensten och Erke-Biskopen predikade. Till aftonsången, som begynte kl. ½ 7, gick samma procession å nyo. Den stora majestätiska Kyrkan var starkt upplyst med vaxljus; i fonden af choret var anbragt ett illumineradt korss efter Professor Limnells anordning, och på sidorna en eclairering genom slipade glas, i form af liljor. Högtiden firades äfven å Akademiens sida, Måndagen den 29 November, genom tal på Svenska af Professor Fahlcrantz; Tisdagen genom oration på Latin af Professoren Doktor Lundvall, och Onsdagen den 1 December med tal på Svenska af Rector Schoke Boivie. Dessa högtidligheter förhöjdes genom musik, för tillfället componerad af Hr Hæffner, hvartill vi anse orden, af Hr Zeipel, förtjena att här nedan meddelas. Chor. Stjernornas Herre! Andarnes Gud! Som i Din hand håller himlen och jorden! Högt från Din thron i Din herrlighets skrud Ser Du med Nåd till Din Kyrka i Norden. Tusende år Hafva gått ner, se'n Ditt Ord Du oss sände: Kärlekens vår Blommar ännu vid den sol, som han tände. Dig äro tusende år som en dag; Tid och Evighet sjunga Din ära! Fjettrad är Natten -- fullkomnad Din Lag! -- Fuga. Mäktig, som Din Sol, strålar sanningens lära. Recitativ. En vild gestalt från djupets rike Med svärduppristadt bröst, Med offerknif i hand och siar-röst, Stod Odins lära här, en blodig vålnads like. -- En jätte, svept i nattens norrskensskrud -- Stod här på Fyrisvall, på stoftet af sin Gud, Der med sin skapelse i högens famn han hvilar, Och sände ut, likt snabba pilar Valkyriorna -- stridens bud. Strid lifvets ära var, och dödens fröjd, Och Valhalls strid -- odödlighetens höjd. Med fasa sågo vinternattens stjernor På Offerdrottens lugn, och på hans dystra tärnor. ------- Ej visste Viking här, att Friden, I Betlilehem en stjerna fått, Som öfver verldarne och tiden Står qvar, när de till hvila gått. ------- Då kom Ansgarius till Norden, Ett ljufligt bud från Ljusets verld, Med fridens palm, med andans svärd, En himlens härold, sänd till jorden. Han talte om ett offerlam, Guds ende Son på korsets stam; Det blef så tyst, så tyst i lunden, Och sakta brusto mörkrets band: Men Asa-templet skalf på grunden, Och offerknifven föll utur den Gamles hand. På lågor flydde hedendomen När templet sjönk till stoft och dam, Der nu Guds Kyrka, hvälfd på stommen, Bland ättehögar skymtar fram. Och Christendomens morgon-sol Rann opp som vårens vild vår pol; Den rätta Tro med milda seder Gick hand i hand från led till leder. Det var en paradisisk vår Lik den, som på volkanen står. Då tänkte han i afgrunds-flamman: "Guds rike vill jag störta samman, Och dränka i en andlig natt All Nåds och Sannings dyra skatt." -- Af eldrik åskvigg slagen, Se, natten remnade itu: Chor. Hell, Martin Luther! Det var du, Som Moses lik, på nytt gaf Lagen. Recitativ. Snart, under vård af Wasas hand, Upptindrade till Herrans ära Ditt ljus, den rena himlalära, I Manhem, i de frias land. Dock måste än ditt folk sig böja I träldom vid det Babelstora, Som på ditt stoft Förtrycket ville höja -- Då skallar stridens horn: Det hörs från Norden! -- Se, på vägen Hvem nalkas med sin hjeltehär? Midsommarsolen ler från himlabågen, Och segrens vimplar svaja mellan tågen. Det Svithiods Gustaf Adolph är: Guds andre Gideon! Aria. Gläds! Du är fri, Tevtonas son! Recitativ. Befriarn böjer knä på stranden I spetsen för sitt trogna folk; Hos Herran är han sjelf dess tolk: Den store, ridderlige anden. I kraft och mildhet lika skön, ödmjuk, som ett barn i bön, Sin konungsliga blick han lyfter till de landen, Dit i sitt kall han gick, och i odödlig glans Snart lade för Guds fot sin rika segerkrans. Hymn. O Gud, som var med våra fäder! Din Hjeltes folk inför Dig träder; Låt ljuset, som i dag oss gläder Ej falla mer i Mörkrets band! Vårt öde ligger i Din hand: Beskydda Nordens Kung och land! Såsom något eget vid Gudstjensten kan nämnas, att ibland andra andeliga stycken speltes musiken till offerfesten i Jessonda. Professor Geijers Programm innefattar den på en gång kortaste och innehållsrikaste berättelse om Ansgarius, och hans ankomst till fäderneslandet, som vi erinra oss hafva läst. Vi skulle önska att kunna meddela det i sin helhet, men måste för utrymmets skull, åtnöja oss med att ur slutet deraf införa nedanstående stycke: "Det är ej blott dödens, utan äfven lifvets verk" säger Författaren, "som vi i det förflutna äre kallade att besinna. Och, i det ena som det andra, är det icke det stora, det i ögonen fallande, det är tvertom det stilla, det oupphörliga, det omärkeliga, som, rätt besinnadt, mest uppfyller själen med Evighetens tanka -- Har Du sett löfven falla af träden i lugn höst? -- De lösas, det ena efter det andra, från sin stjelk, äfven orörda af vindens anda -- falla, flyta till grund helt tyst; tills en stolt och löfrik krona ligger på marken såsom gulnad bädd. Så slockna, falna, falla ock menniskolif hvar enda stund. Hvilken räknar dem, eller hör de sista sockar? Och hvad är den blodigaste slagtnings mest mordiska majestät mot minutens magt i tyst förstörelse? *) -- Så är äfven i lifvets verk det glänsande, och hvad Historieböckerna pläga omförmäla, ej det vigtigaste. -- Vill Du lära känna det första och väsendtliga i all mensklig sammanlefnad; se barnet vid modrens bröst och under faderns vårdande blickar; se sonens lydnad och dottrens flit i huset, och ungdomens vördnad för åldern, och äktenskapets helgd, och de spädas bön vid gångna fostrares grift; se skördens arbete och belöning, och dagens tåligt burna tunga, och nattens välförtjenta ro; se det evigt upprepade af de första, enklaste pligter hälsosamma ordning; och Du har kastat en blick på den heliga grunden för alla staters lycka och alla samhälls-inrättningars bestånd; *) Denna vackra betraktelse finnes äfven använd af Baron Charles Dupin i en af hans moraliskt-statistiska kalkyler, då han jemför antalet af de menniskor som fallit för Napoleons ärelystnad, med mortaliteten under fredstid. Sällt det folk, hos hvilket denna grund ännu är stark! Det äger dermed qvar den högsta af alla gåfvor -- hälsan i seder -- och skall obesegradt utgå ur hvarje skickelses prof! Ve det folk, den tid, der denna grund svigtar och bäfvar. Der sönderfalla sjelfva massans beståndsdelar till inre strid, regeringskonsten är ute och våldet är löst. Då förvandlas alla magtens medel till stoft i de mägtiges händer; och hafva de förtröstat på sin styrka, och vilja för att tala med Bibeln: "sätta kött sig till arm"; se den tid är kommen, som med eldsskrift skall påminna om den förgätna lärdom, att menskliga sakerna endast sammanhållas af det andarnas osynliga band, som är Gudsfruktan, med sedlighet och rättrådighet, som af den fostras." = Såsom en serskild, och kanske den vackraste af alla de högtidliga handlingar, hvarmed man firat den passerade jubelfesten, skyndar Red. att offentliggöra följande berättelse, som af enskild hand blifvit oss meddelad. Man känner af historien, att den hel. Ansgarius i starka uttryck skref till sin underhafvande, Biskop Simon i Björkö, att han och de öfriga missionärerne för ingen del skulle tillegna sig något af folkets ägodelar och inkomster. För att nu värdigt fira den hel. mannens högtid och minne, påstås att såväl Erkestiftets, som ett visst annat stifts Presterskap skola, till en början i tysthet, öfverenskommit och beslutat, med sine Biskopar i spetsen, att afsäga sig för alla tider tionden och andra inkomster, samt, enligt ordalydelsen i Ansgarii skrifvelse, föda sig af sitt arbete, det vill säga i sin anletes svett, som han. Troligen följa äfven de andra Stiften detta sköna exempel, då det hinner blifva bekant. Hvilken lättnad och lisa för landet, i synnerhet under ett befaradt mindre fördelaktigt år! Och hvilken sann christelig anda i detta förakt för jordiska håfvor! Det blir på detta sätt, äfven i andelig mening, afundsvärdt att vara Prest!

aftonbla/nya Om det nya årets förhoppningar Om det nya årets förhoppningar.:

Alii eorum anseres sunt, quit tantummodo clamant, nocere non posunt; alimenta illis præberi videmus. Cicero pro Rosc. Amer. Aftonbladet i Stockholm, som genom en föregående prospectus i korrthet allmängjort planen och syftningen af sin verksamhet, framträder i dag för första gången något före den bestämda tiden till dess början, för att genom detta nummer lemna allmänheten kännedom om Tidningens yttre utseende, så väl till format, papper, och stilar, som de olika ämnenas fördelning inom bladet. Detta tillfälle synes likväl icke tjenligt att börja någon speciel behandling af de åtskilliga ämnen, som ligga inom bladets omfång, helst vi hade önskat, att i några uppsatser efter hvarannan lemna en icke afbruten, allmännare öfversigt af de närmast förflutna händelserna i statslifvet och litteraturen. Denna omständighet tillåter deremot Redactionen, att i dag genast afbörda sig en förbindelse, och betyga sin erkänsla för den sällsamma lycka Aftonbladet rönt, då två af våra publicistiska Notabler gjort det sin cour, redan innan det kom till verlden. Detta kan kallas att taga tiden i agt. En af dem, den oförlikneliga Granskaren, ehuru liggande på sitt yttersta såsom det påstås, har likväl rest sig från sotsängen och stöflat omkring i nattmössan på uppvaktning hos Nya Argus, Conversationsbladet och Medborgaren, harangerat och spått dem alla i händerna om deras och verldens öden för nästa år, samt derunder profeterat om Aftonbladets snara ankomst. Då Redactionen nu låter denna spådom gå i fullbordan, blifver det troligen en oförmodad tillfredsställelse för Granskaren att kunna sluta det gamla året, i medvetandet att derunder hafva sagt åtminstone en sanning. Men mörka aningar förbittra tyvärr denna hans fägnad. Granskaren ser nemligen i andanom den "nya Odlings och Frihets-Machinen" i full gång under det nya året -- en svår utsigt för allt ogräs i landet. Man skulle tro att Granskaren, fördömande detta slags mekanik, vore smittad af Engelska Mobbens hat mot machinerier, om icke en sådan misstanka motsades både af hans consorters erkända kärlek för Voterings-machiner, och af hans betydelsefulla förslag att "de alltför nära beslägtade Tidningarne," förmodligen Granskaren, Fäderneslandet, Stockholms Tidning, och Argus den fjerde, kunde "sammanslå sig" och begära publikt understöd till inrättande af en Vattnings-Machin af fyra åsnors kraft för att dermed uppfriska allt snärjgräs och alla gamla fördomar i landet, och sålunda kraftigt motarbeta den hatade Odlings-machinens verkningar.

aftonbla/kal Kaleidoskop Kaleidoskop.:

= Privata underrättelser från Berlin nämna, att Fröken Johanna von Schultz från Stockholm låtit höra sig offentligen på en concert i Operahuset derstädes, uti Pucittas bravuraria: Calma o cara, med mycket bifall. = Heimdall berättar, att enligt enskilda bref från Riga, Mamsell Sontags tillämnade giftermål med Grefve Rossi nu skall vara afgjordt. Det Turinska hofvet, hos hvilket Grefve Rossi innehaft en diplomatisk beställning, och som skall hafva lagt sig emot förbindelsen, troddes efter bemedling af en stor monark, hos hvilken Mamsell Sontags talang vunnit mycken uppmärksamhet under hennes vistande i Warschau, samtyckt att Grefven, fastän gift med sångerskan, qvarstadnar vid sin diplomatiska plats, hvaremot den unga Grefvinnan lemnar sin konstnärs-bana. -- I sanning en dyrbar eröfring för salongerna i Turin från offentligheten! = Die Preussische Staatszeitung med sista posten innehåller en förteckning på antalet af Fransyska Ministrar, som deltagit i Regeringen ifrån 1789 till närvarande tid. De äro: 17 för financerna; 22 för marinen; 24 för jusitiæ-väsendet; 27 för utrikes ärenderna; 27 inrikes-; 34 krigs-, och emellan 1794 och 1815, 15 för polisärenderna. Hvarje Minister har således ett à 2 år haft porefeuillen. Andra länder finnas, der endast döden förmår göra en portefeuille ledig! = Såsom en återtjenst åt utgifvaren af Tidningen Heimdall, för dess artighet att i sitt blad annoncera, redan för 14 dagar sedan, den anmälan som gjordes hos Hof-Canzlers-Embetet om tillståndsbevis för Aftonbladet i Stockholm, hade vi ämnat, att i vårt första nummer fägna Heimdall tillbaka med en nyhet af samma slag, nemligen att Herr M.J. Crusenstolpe anmält sig till utgifvande af en ny tidning. Denna åtgärd har sedermera blifvit i visst afseende öfverflödig, då Herr Crusenstolpe sjelf redan med allmänna Tidningarna försett allmänheten med ett profnummer af sitt blad. Den förbindelse hvari Utgifvaren af Fäderneslandet och Utgifvaren af Aftonbladet förut stått till hvarandra såsom bolagsmän om en annan tidning gör det emellertid till en vänskapspligt för den sednare, att äfven i sin mån söka befordra kännedomen om det förra, såsom ett järtecken af stor bemärkelse på publicitetens horizont. Väl har Herr Crusenstolpe icke ännu tydligt utbredt sig öfver den blifvande politiska caracteren i sitt blad, då han endast i slutet af sitt begagnade motto inlagt ändamålet af sitt sträfvande: Flit och trohet finna bröd och vård. Men för dem, som icke skulle förstå betydelsen af detta uttryck, är det så mycket mera tillfredsställande att erfara, att "de källor Herr Crusenstolpe äger att begagna" icke allenast äro så säkra, att de sätta honom i tillfälle att meddela lika rikhaltiga notiser som någon annan tidning, dem han derjemte, så vidt möjligt, skall bevara från andra Redactioners eftertryck; att "alla underrättelser blifva grundade på sakkännedom, och följaktligen sanna, och att ingen härutinnan skall kunna vederlägga honom." Hans källor äro till och med så omedelbara, att han, såsom notiserna i N:o 1 visa, bestämdt vet allt hvad man på Hofvet "ämnar att företaga samma dag," utan att dervid någonsin behöfva tillägga: Det säges, det berättas, o.s.v. Med all den sannolikhet, som dessa omständigheter gifva vid handen om ett lyckligt emottagande hos publiken, har Herr Crusenstolpe likväl icke ansett öfverflödigt att äfven bereda andra små fördelar för prenumeranterne. Han anslår för detta ändamål två procent till den vackra inrättning för vanlottade barns uppfostran i hufvudstaden, som nyligen blifvit påbörjad; och då han sålunda, genom anlitande af barmhertighetskänslan för sitt blad, på visst sätt anslagit det ad pios usus, kan man icke annat än önska honom lycka till den lysande framgången deraf. Herr Crusenstolpe yttrar att det icke är af en slump som han valt namnet på sin tidning. Med synbart anspråk, att ensam få sköta den heliga lågan på fosterlandets altare, tillkännagifver han sjelf, att han, för att "kunna behörigen vägleda kunskapsbegäret," det friaste af allt hos menniskan, offrat sin sjelfkänsla. Härigenom är han naturligtvis mera ogenerad af inre band. Till ära för det heliga fyrtalet, våra gamla grundstolpars antal, skall fäderneslandet under pressen fyra gånger i veckan. Efter den ryktbara omhvälfningen i Örebro, som röjde att en aristokratisk byggnad på fyra stolpar icke alltid har det säkraste bestånd, hade detta tal nästan förlorat crediten. Lyckligtvis kom Herr Crusenstolpe i Grefvens tid att återupprätta dess anseende. Måtte vi icke upplefva den dagen då hans Fädernesland på papperet, enligt dess eget motto, blir "likt Jerusalem," hvars jemmerliga förstöring är allom bekant.

annat/bokhandl Tal om Bok-Handelen i Sverige:

T A L Om B O K - H A N D E L E N I SVERIGE Hållit för Kongl. Vetenskaps Academien Vid PRÆSIDII afläggande, Den 8 Maji, 1756. Af CARL FRIDRIC MENNANDER, Theol. Doctor och Professor vid Kongl. Academien i Åbo. Första gången tryckt hos Lars Salvius, Stockholm, 1756. Nådige Herrar! Mine Herrar! Alla människor äro naturligen mone derom, at förvärfva sig ära och godt anseende. Någre, som sagt sig förakta all heder, hafva då som bäst varit ärelystne, och i det samma trampat högfärden med en annan större högfärd. Vi söke äran i vår ungdom, som vårt arbetes föremål; vi fordre henne i ålderdomen, som en belöning mot vår förtjenst. Denna är den första begärelsen, som ansätter och den sista, som öfvergifver oss; och, då vi icke mågte förlänga vårt lefverne, önske vi dock, at kunna göra vårt minne beständigt, at ryktet må sväfva öfver vår aska, och at vår hamn finge njuta samma heder, som våra Personer njutit. Den sanna äran, som bygges på Dygden, är ock värd de dödeligas högaktning. Äran är en driffjäder i människliga lefvernet- Store och förträffelige gerningar i krig och frid, dem tideböckerna omtala, hafva gemenligen flutit af denna källan. Äran hedrar dygden, och bygger henne throner och altare. Äran är en Fostermoder för flit, snille och tapperhet: hon alstrar alla Konster och Vetenskaper. Väl kan äran annorstädes lysa med större prakt; men näppeligen finnes på jorden någon renare och tillika mera intagande och smickrande ära, än den J, NÅDIGE HERRAR! MINE HERRAR! här plägen utdela. At vara i Edra Ledamöters antal, och få deltaga i de rådplägningar, som till Konsters och Vetenskapers befrämjande, och altså til hela människo-slägtets nytta, här anställas, är redan heder nog. Men at föra ordet i detta lärda Gillet, och at af en så oplyst Samqväm varda utvald til det enda högsätet här finnes, hvarest eljes lika nit för Vetenskaperna jämnar all heder och gör alla lika, är ännu långt större. Sådan är, NÅDIGE HERRAR, MINE HERRAR, den äran mig dessa Månader vederfarits. Men som ingen förtjenst eller skickelighet, utan Eder gunst och min lycka tildelt mig detta ärestället; så tillhörer ock hela äran Eder sjelfva, och Eder bör jag den vördsamt hembära. Så mycket mer, som det sker af Edert kraftiga biträde allena och af Edert ädelmod, hvarmed J öfverskylt mina fel, at jag nu lyckeligen och förnögd kan sluta denna min förvaltning. Dock skal den mig vederfarna, ehuruväl aldeles oförtjenta äran, icke vara hos mig utan verkan. Den skal opelda min hog, til at framdeles söka förtjena det, hvarföre jag nu ej tilfyllest kan tacka. Efter Lag och plägsed bör detta sista ögneblecket til något nyttigt Tal användas. J ären redan, NÅDIGE HERRAR! MINE HERRAR! vane vid min ofullkomlighet, och jag vid Eder gunst. Jag behöfver altså hvarken bemantla den förra, eller utbe mig den senare; utan beger mig strax bland mina angenämaste tidsfördrif, Böcker och Papper, och tänker kårteligen tala: Om Bokhandelns öden och tilstånd i vårt Fädernesland. Runornas enfaldighet och likhet med de gamla Joniska Bokstäfver vitnar om deras höga ålder. De älste Nordens invånare voro förmodeligen med dessa sina stafvar och sit skrifsätt redan vid hitkomsten försedde. Ibland de många ämnen, som ålderdomen, innan vårt nu brukeliga Papper och Tryck opfants, betjente sig af til skrifvande, som blad och barck af hvarjehanda trän, vax, skinn, metaller, med mera, var i synnerhet från älsta tider vanligt, at rista sina Bokstäfver i sten och träd. Denna seden hade ock våra Förfäder, hvarom Runstafven och Runstenarne ännu äro ojäfviga vitnen. Dessa ämnen voro väl til sådant bruk ganska obeqväme, och sådane sten- och träd-chrönikor til den forna vitterhetens förvarande otilräckelige; hvarföre ock så väl Skaldernas dikter til skämt och gamman, som deras alfvarsammare lärdomar lades i folkets minne, och hälre munteligen, än genom dessa medel, til efterkommanderna fortplantades. Men vi hafve dock orsak, at tacka de gamla för stenristningen. Ty om de skrifvit sina Runor i mindre varaktiga ämnen, än hårda stenar, hade Munkarnas fåkunnighet och förvända ifver, som opbrände och förödde alt hvad förödas kunde, platt förstört dessa vördade ålderdomens minnesmärken. Märkeligt är ock det, at våra Förfäder, så länge de ristade sina Runor i träd och annat hårdt ämne, voro närmare Boktryckeriets opfinnelse, än sedermera, då så väl de, som andra folkslag antagit det vigare skrif-sättet på Pergament och Papper. En inskuren Bokstaf kan anses för en Styl-Moder. Hade de gjort i stället för urgröpta ophöjda Bokstäfver, sådane som på mynt finnas, och inskurit orden från höger til vänster på Österlänningarnas vis, eller i den ställning, som Vände-runorne hafva, samt sedermera med tjenlig färg öfverstrukit raderna, och under en Präss aftryckt dem på fuktadt Papper, Pergament eller annat härtil dugeligt ämne, hade de tillika blifvit ägare af hela Boktryckeriet, sådant, som det hos Chineserne länge varit i bruk, och sådant som det var i Europa, då konsten först opfants. Löse och rörelige Bokstäfver, jämte annan sedermera tilkommen förbättring, hade gifvit dem konsten, sådan som den nu är. Så synes oss konsternas opfinnelse efteråt lätt och ringa, som likväl kåstat otrolig tid, snille och möda. Efter Christendomens införande roade sig, så hos oss, som annorstädes, Munkarne i sina Klöster med Böckers sammansättande och afskrifvande. Sedan Boktryckeriet var upfunnit, försågo Utlänningarne, och i synnerhet de närmaste Tyska städer oss med, efter den tidens smak, nödiga Böcker, som förnämligast bestodo i Brevarier, Legender och Missaler. Och när något sådant arbete hemma författades, blef ock det Utrikes uplagdt. Boktryckeri-Konstens inflyttning til Sverige skedde genom Riksföreståndarens STEN STURES den äldres och Archie-Biskopen JACOBS prisvärda försorg, och plägar föras til år 1483. hvilket årtal den älsta hos oss trykta Boken, om hvilken vi ännu äge kunskap, företer. Som de förste Mästare i denna Konst reste sjelfve omkring, at afsätta sina förlager, hvilket i synnerhet om JOHAN FAUST är bekant, hvilken med den första uplagan af Bibeln reste från Mayntz til Frankrike, så är ock troligt, at de äldste Boktryckare, som någon tid uppehöllo sig eller hade sina verk här i Sverige, som JOHAN SNELL, JOHAN FABRI, med flere, gjorde det icke allenast i afsigt, at här trycka några Böcker, utan ock at föryttra sina Utomlands gjorda förlager. Och altså kunna desse anses som de första våra Bokförare. Imellertid uprättades i Klöstren och vid Cathedral-Kyrkorne efter då varande tilstånd vakra Bibliotheker, som i Alvastra, Varnhem, Vadstena, Strengnäs, Stockholm, Åbo, Lund och flerestädes. I synnerhet var Benedictiner-Munkarnas Bokförråd i Roma-Klöster vid Visby ansenligt, hvarest, efter VASTOVII intygan, 2000. gamla Böcker, utom et stort antal nyare, förvarades. Konung GUSTAV den förstas regering blir evärderligen i Svenska Historien et det märkvärdigaste tidehvarf. Våld hade förenat sig med Vidskepelse. Det förra hölt kroppen fången, den senare sinnet. GUSTAV frälste oss lyckeligen från bägges bojor. Religionen, Statsförvaltningen, Hushållningen och Literaturen fingo nu et annat och förbättradt skick. I alla dessa delar var Konungen sig lik och lika stor. Som han sjelf var en lärd Herre, så älskade han ock, samt befordrade alla nyttiga idrotter och Vetenskaper. Desse begynte ny flytta sig öfver sina gamla gräntsor, och fästa sina bopålar i Norden. De Göther, som Utomlands under sina krigsfärder fått namn af Vetenskapernas förstörare, blefvo nu hemma deras dyrkare. Ibland annat upmuntrade GUSTAV den hos oss ännu späda Boktryckare-Konsten, som til hans tid icke lefvererat någon enda Bok som dugde; men nu tog denne vackert til, i synnerhet genom OLAI OCH LAURENTII PETRI flit, och uplagde åtskilliga nyttiga skrifter. Han lät ur Klöster och Kyrkor samla tilhopa gamla skrifter, som Munkarne fört öfver märkvärdiga händelser, och gjorde derigenom början til Riks-Archivum. Troligt är ock, at samme store Konung lagt grunden til det Kongliga Bibliotheket, hvilket sedan af hans Söner, som alla hade kärlek för Vetenskaper, vackert förökades. Således begynte, efter en lång Påfvedömmets natt, nyttiga Vetenskapers ljus at dagas i vårt Fädernesland. Sådant skedde, genom Försynens styrelse, på en beqvämlig tid. Ty kårt efter Reformationen företog sig den Påfviska Stolen, at medelst än strängare förbud, än förut varit gifne, förqväfva Lärdomens upkomst och nyttiga Böckers utgifvande, samt omskantsa sit välde. En gammal sed hade det väl varit, at förbjuda för skadeliga ansedda Böcker. Så finne vi, at CONSTANTINUS förbudit ARRII, ARCADIUS, EUNOMIERNES och MANICHÆERNES, samt THEODOSIUS NESTORII Skrifter. Påfvesätet hade ock redan länge nog sökt tilvälla sig allena denna myndigheten. Men derifrån kastades bannstrålar i gemen på alla kättare och vilfarande, utan at vissa Auctorer och skrifter namngåfvos. Sådant kunde icke annat, än föda oreda och ovisshet, hvilka Böcker voro lofgifne, och hvilka man borde akta sig före. Detta föranlät Konung PHILIP i Spanien, år 1558. befalla de Spanske Inquisitorerne, at genom Trycket utgifva en upsats på alla förbudna Böcker. Följande året kom ock genom Påfvens PAULI den IV:des anstalt en sådan förtekning ut i Rom. Men den blef så lång och närgången, at knapt någon god Bok återstod, den man, utan hot af förtappelse, fick öpna. Ty häri bannlystes icke allenast de med rätt eller orätt för kätterska hålne Böcker, ibland hvilka de, som uptäckte Romerska Kyrkans förfall och försvarade Öfverhetens rättigheter, icke fingo sista rummet; utan ock en stor hop verldsliga ämnen handterande, ja af Inquisitions ämbetet och Påfvarna sjelfva förut gillade samt almänt godkände Scribenter. Hade någon fattig Auctor i minsta måtto råkat förse sig, blef alt det han skrifvit strax ratat och fördömt. Samma öde öfvergick Boktryckarne. Hade en Boktryckare uplagt en enda misstänkt Bok, ansågs hela hans Tryckeri för smittadt. Sextio två Boktryckare upräknas i denna stadgan, hvilkas alla förlager, af hvad Auctor, i hvad Vetenskap och på hvad språk som hälst de voro utgifne, blifva fördömde. Lycklig var en sådan, om han sjelf med lifvet undslapp. Någre hafva måst med döden omgälla, at de tryckt Bibel-öfversättningar. PAULI efterträdare PIUS den IV:de hänsköt väl detta stränga förbodets skärskådande til Tridentiniska mötet; men derpå blef icke bot skaffadt. Snarare är denna listan på förbudna Böcker altid vorden tilökt, och Inquisitionen, i de Länder der den är införd, räknar för sin skyldighet, at hålla sträng hand deröfver. Dess grymhet torde til en stor del hafva vålt den olyckan, som i fjol, just Allhelgon-dagen, då detta Tribunal plägar på så många olyckeliga verkställa sina blodiga dommar, öfvergick en ansenlig stad; men tillika, för de många handelsådrors skull, som derifrån til andra Nationer kringspridas, åstadkom skakning i hela Europa. Då vi ifrån en så ohyggelig föreställning vände våra ögon tilbaka på vårt älskade Fädernesland, möter oss en behagligare utsigt. Vetenskaperne och deras idkare voro nu icke allenast befriade ifrån et så barbariskt tvång, utan blefvo ock med all sorgfällighet upmuntrade och understödde. De stältes dock därjämte under den skäliga och noga upsigt, som himlalärans förvarande i sin renhet, dygdens beskydd i sit värde, regeringssättets stadgande i sin jämna gång, samt allmänna roens bibelhållande i sit lugn, nödvändigt fordra. Sådant hindrar icke utan befordrar Vetenskapernas framgång; och all frihet i skrift och tryck, som antastar dessa orörliga och helgade sällhetens grundvalar, bör anses som et straffvärdt sjelfsvåld. Dock aflopp icke denna stora förändringen, då okunnighet och vidskepelse landfördrefs, men nyttiga kundskaper intogo deras rum, utan alt buller och motstånd. De vid sit ordagräl vane Munkarne ville icke finna sig härvid; men Konung GUSTAV gjorde alla deras anläggningar til intet. Under Konung JOHAN togo de tilfället i akt, och sökte då, i synnerhet Jesuiterne, at undergrafva Lärdomens upkomst i Sverige. Derföre bårtsnattade de från Bibliotheket i Stockholm det bästa der fants. Men under SIGISMUND vågade de gå längre. De lade, fast förgäfves, råd om Tryckeriernas förstörelse i riket, som det säkraste medlet, at hindra Evangeliska sanningens utspridande, och i synnerhet Upsala besluts tryckande. Deremot inrättade de Bibliotheker efter sin smak i sina Collegier. Men jag hinner icke gå igenom Tryckeriernas och Bibliothekens öden i Fäderneslandet. Det hafva andre gjort för mig. Det hörer icke eller egentligen til mit göremål. Den allena bör jag tillägga, at under den store Konung GUSTAF ADOLPHS och Drottning CHRISTINAS Regering ibland annat krigs-rof jämväl åtskillige ansenliga Bibliotheker flyttades til Sverige. Och ehuruväl det som med trumman var kommit, gick innankårt til största delen med pipor bårt; så bör likväl stora och präktiga så offentliga som enskylta Bibliothekers början hos oss föras til detta tidehvarfvet. Egne Tryckerier kunde icke ännu stort bidraga til Lärdomens tilväxt och förkåfring. Jämväl sedan flere af dem på åtskilliga orter blifvit inrättade, förflöt likväl en lång tid, på hvilket desse antingen icke hunno eller ville sträcka sina förlag längre, än til de nödigaste böcker i Religionen. I början fordrade ock sjelfva tidernas belägenhet, emedan först de Påfviske och sedan Calvinisterne sökte oroa vår Församling, at den på egit språk blef i rena Läran förvarad och stadfäst. Til samma ändamål tjente ock åtskilliga då skedde öfversättningar af främmande böcker; at nämligen visa vår Läras öfverens-stämmelse med de Församlingar, för hvilka Evangelii Ljus först upgått. Men nästan alt annat, som hörer til Lärdom och Vitterhet, skulle Utlänningen förse oss med; hvilket skedde i förstone genom sådana hans Handels-Expediter, som icke en gång satte sig här fast neder, at förtära i landet någon del af den vinst de däraf ophämtat. Förlusten var så mycket större, som desse införde icke allenast oinbundna, utan ock bundna böcker. Sådant gaf Drottning CHRISTINA anledning, at 1652. tilstädja, på det åtminstone inbindningen måtte ske i riket, at Bokbindarena fingo taga del i Bok-handeln. De Svenske lärde voro hela denna tiden tvungne, at sjelfve, ofta med dryg kostnad och skada, vara sina skrifters Förlagsmän, antingen hemma, eller ock utrikes, där all arbets-lön och vinst på sådana Svenska Varor då stannade. Om sjelfve Schole-böckerne måste vi länge se Utlännigen i händerna; och väl vore, om ej så skedde til någon del ännu. Desse äro väl til mästa delen små, och tyckas, vid första påseende föga betyda; men göra likväl, genom den myckenhet som af dem behöfves, en ansenlig del af Bokhandelen. Ännu vid slutet af förra Seculo bar JOHAN HENRIC VIOGT i Bremen namn af Konungens i Sverige Mathematicus, och han försåg oss utifrån med Almanachor. Näppeligen finnes något tydeligare vedermäle af det förakt, hvarunder Handelen i gemen legat i Sverige, än det, at man in til vår tid knapt skall kunna upvisa en enda infödd Svensk, som varit Bokförare. JOHAN MARTIN STENIUS förklarade sig väl i Drottning CHRISTINE tid hugad för denna Köpenskapen, och sökte tilstånd, at uprätta en Boklåda i Upsala. Men hans goda upsåt kom icke til verkställighet. Än i dag ser man ingen Svensk ungdom inöfvas i denna Handels-grenen, ehuru den torde vara hvarken den nedrigaste, eller den minst fördelaktiga. Däremot voro utländske Bokförare redan inne i Konung JOHANS tid. Sådane voro jämväl HERMAN SLUKENS och JOHAN TILE, som kåstade på åtskilliga Böckers förlag, den förra vid 1599. och den senare omkring 1622. samt PETRUS STABYENSIS, som undfick 1616. Privilegium på en Boklådas anläggande i Upsala. Drottning CHRISTINA var i synnerhet mon om Bok-handelns befrämjande; därföre böd hon först Elzevirerne, och sedan Bleauerne och Westenierne vackra vilkor, under hvilka de skulle få här drifva sin Handel; men de funno icke sin räkning därvid. Hon gaf ock JOHAN JANSON och CHRISTOPHER EUSEBIUS TALISCH tilstånd, at samfält i Stockholm och Upsala inrätta Boklådor, och hålla sig en egen Bokbindare. Vid samma tid bekom jämväl den nyligen anlagde Academien i Åbo sin första Bokförare, hvilken jag funnit två märkeliga vilkor vara af Consistorio förelagde: först, at han skulle edeligen upgifva böckernas rätta värde, och så åtnöja sig med en skälig utsatt Pro-cent. Dessutom förbandts han, at, när så behagades, taga spannemål efter Stadens Pris i afbetalning för sina böcker. Denna Varan kunde altså då ännu utskeppas til dem, från hvilka vi nu med så dryg kåstnad måste den årligen köpa. 1680. hade Bokförarne i Stockholm hunnit så långt, at de, som utomlands brukeligt var, begynte af Trycket utgifva årliga förtekningar på de hos dem befinteliga Böcker. Våra egna Tryckerier började ock nu småningom sträcka sin omsorg til Vetenskaperna, och man såg många vackra arbeten utkomma. Dels bestod Cronan Förlags-omkostningarne, som i synnerhet skedde med några Bibel-editioner, och åtskilliga verk i vår Historie och Ålderdomar, dels gick tryckningen för sig för Auctorens eller någon Förläggares räkning. Men sällan fölgde derpå sådan afsättning, at Förlagsmannen blef skadelös. Okunnighet och egennytta lade ock åtskilliga hinder i vägen för ett så nyttigt företagande, som vår Literaturs uphjelpande var. BURCHARDI, som bland Boktryckare gick längst i skönt tryck och papper, samt var med förlager vågsammast, hade ock största känningen däraf. Han förlade så i Böcker sin egendom, at han icke kunde den igenfinna. Om den nyare tidens Boklådor i Sverige, den som HENRIC CURIO uprättade i Upsala, eller om den Langiska, Weidmanska och Ruffwormska, hvilka två senare nu äro förvandlade i den Lochnerska och Kiesewetterska, samt flera andra, är onödigt at vidlöftigt tala. Sådant har Bok-handelens tilstånd varit intil våra tider. Ju längre man går med tankan härutinnan tilbaka, ju mindre och drägeligare har skadan varit. De Studerande voro fordom få, och behöfde et ringa antal böcker, emot den myckenhet, som vår tids lärde, i synnerhet i vissa Vetenskaper, betarfva. Lärdomen är nu i annat tilstånd, än at man kunde behjelpa sig allena med Bibelen, ARISTOTELES PLINIUS, PLUTARCHUS och PTOLOMÆUS, i hvilka hela PHILIP MELANCHTONS Bibliotheque säges hafva bestått. Ju längre verlden står, ju mera ökar sig ock Bok-behofvet; hvarföre tider blir, at tänka på bot emot Utlänningarnas vinst i denna delen. Nu på en kårt tid, och i synnerhet under vår välsignade Frihets-regering, har ock saken redan mycket förändrat sig. Boktryckeriet hos oss har nu undsluppit Skrå-ordningar, och är försatt i den frihet och det anseende, som en så ädel Konst förtjenar. Våra Prässar röras nu af Svenska händer. De svettas icke under blåtta öfversättningar, utan ock under våra Inhemska Lärdas arbeten, som nu finna så länge saknade Förlags-män och belöning; samt icke allenast utsprida Lärdom och Vitterhet hemma, och göra oss till et uplyst folk, utan ock sätta oss i samma anseende hos främmande Folkslag. Våra Lärdas arbeten äro för Utlänningarna så begärlige, at åtskillige, de vittraste ibland dem, af otålighet at inhämta deras innehåll, icke hunnit afbida öfversättningarna deraf på sina språk, hvilka dock ske nog skyndsamt, utan begynt lära sig det Svenska. På et annat ställe och för andra Åhörare kunna orsakerna til en så lyckelig Förändring förklaras. Men här passar det sig icke. Jag bör dock säga det, som hela verlden vet, at denna Kongliga Academiens Handlingar och Tal, Dess ingångne närmare förbindelser med de lärdaste Män af främmande Nationer, samt åtskilliga dess Ledamötets enskyldta arbeten, står sådant förnämligast at tilskrifva. Jag hinner icke omnämna de många och hälsosamma författningar, som Öfverheten gjort i nyare tider til inrikes Literaturens uphjelpande; icke eller det bistånd den haft af Lärda och Konstnärer. Det bör jag dock ej aldeles förbigå, at vi redan sett en början till Skrift-gjuterikonsten genom Directeuren MOMMAS försorg, och kunna upvisa åtskilliga med hemma graverade och gutne bokstäfver tryckta böcker. Det säges väl, at redan HENRIC KEISER, Fadren, och JOHAN KANKEL, Boktryckaren på Wisingsö, skola varit i Form-snidare och Styl-gjutare Konsten väl förfarne. Men man vet icke, om de lämnat däraf något vedermäle. HERR SALVIUS bör ock få beröm derföre, at han begynt förändra den härtils öfliga Bokhandelen för Contant eller på Credit i en årlig Bytes-handel. Försöket har så lyckats, at han på et år allena kunnat utskicka för 4000. Rdlr i Sverige tryckta böcker, och på sådant vis kommit sig til en vacker Boklåda jämväl af utländska böcker. Vi hafve ock redan sett vackra prof af hemma gjorde Graveringar och Koppar-stycken. Men alt detta behöfver dock vidare tilväxt och upmuntran. Utomdess återstår här ännu mycket at göra; ty sjelfva Bok-handelen, på den fot den härtils varit och ännu drifves, utgör en ingalunda föraktelig del af Rikets Under-balance. Sant är likväl, at det som vi til kroppens beqvämlighet och vällust årligen utifrån förskrifve, mångfalt mera kostar, än det, som på dessa sinnets nöjen, böcker och läsning, plägar användas. Jag äger väl icke några vissa grunder at fota min räkning uppå, men tror mig dock icke mycket fela, om jag sätter, at årligen köpes utifrån åtminstone för 200000. Daler Kopparmynt böcker och tryckta saker. Då sedan i öfvervägande kommer, hvad våra egna Tryckerier ännu kunna af främmande händer betarfva, samt det, hvarom Bokbindarne, åtminstone til god del, pläga anlita grannarna, som Papp, Spån, Bok-gull, Läder, Pergament, med mera, kan jag icke taga detta alt tilhopa under 80000 Daler Koppar. Mycken upmärksamhet förtjenar ock vidare sjelfva papperet, som icke allenast til Tryckerierne utifrån behöfves, utan ock hvars bruk dessutom på alla händer så mångfalt, emot våra Fäders tid förökt sig. Våra egna Pappers-bruk, ehuru långt de äro stadde ifrån den fullkomlighet de borde hafva, begynna väl til någon del stoppa detta behofvet, men så inkomma likväl ännu, efter et tagit Medium af Åren 1752. 53. och 54. årligen vid pass 27000 Ris Papper. Om hvart tages til 10. Daler Kopparmynt, blir Summan 270000. Daler. Vår årliga förlust i denna delen lärer altså stiga inemot två tunnor gull. Obilligt vore at påstå, det vi icke göre oss af denna Handels-vara ansenlig nytta. Men den är likväl icke sådan, som kunde på et synbart sätt ärsätta den häraf skedde Nationele penninge-förlusten. Det är ofta och af många öfvertygeligen bevist, at vår undervigt i handelen aldrig kan genom andra medel botas, än genom utrikes Varors införsels förminskning, samt, de inhemska afkaftningars och tilvärkningars förökande och utskepning. Desse omständigheter vil jag ock hålla mig vid, i den lilla Handels-grenen, som nu ligger under mit betraktande. At aldeles förbjuda utländska Böckers införsel tager icke lag. De Lärde ibland oss, som arbeta för Vetenskapernas tilväxt och utspridande, kunna aldrig ombära främmande språk och böcker. Vi äre och ännu vida stadde från den lycksaligheten, at äga Vetenskaperne, så långt de äro för Allmänheten nyttige och brukbare, på vårt Moders-mål. Men denna många välfintas önskan kunde dock snart nog vinnas. Språket begynner redan blifva snygt och lämpeligt til Vetenskaper. Om de skickeligaste Män i hvarje Lärdoms-gren, kände för tydelighet och grundelighet, blefve upmuntrade, at författa först en liten inledning til begynnares behof, och sedan en utförlig Afhandling af hvarje Vetenskap, vore saken i det mästa vunnen. Om Boktryckerierne eller Bokhandlarnena icke rådde med Förlagen af dessa senare, torde någre förmögne Private sammanträda i en Societet, och sticka häruti sina medel. Eljest tyckes mig, at en Summa penningar på lån af det allmänna vore här icke illa använd, om det ock skedde utan Interesse. Sedan kunde årligen de förbättringar och den tilväxt, som hvarje Vetenskap ärhåller, särskilt för hvar utgifvas. Dessa får man anse som hufvud-böcker. Men et stort och öppet fält blir qvar för våra Lärda, at visa i Vetenskapernas delars särskildta Afhandling, styrka och djupsinnighet, samt i Vitterhets-arbeten qvickhet och behagelighet. Sådane Originale Svenske böcker skulle göra Nationen större heder, och vara nyttigare, än främmande arbetens öfversättningar, som altid förlora något af sin styrka i Versionen, och lämna rum för åtskilliga förbättringar, dem man likväl vid en annans Verk icke så beqvämligen kan anställa. Dock förkastar jag härmed icke alla öfversättningar. De hafva ofta sin stora nytta, i synnerhet, då man förutser, at någon främmande Bok vil blifva begärlig, då vore bättre, at den genast hemma antingen eftertrycktes eller öfversattes, än at en myckenhet exemplar deraf finge draga penningar ur Landet. Vi borde ock nu redan begynna, at tillägna oss, genom goda öfversättningar, de gamle Grekers och Romares arbeten. Stor sak, om vi icke just hunne likna dem i vältalighet, allenast vi blefve ägare af gamla Athens och Roms smak och patriotiska tänke-sätt, och genom deras efterdömen finge många Svenska Phocioner och Aristider, många Caroner och Scipioner. Så litet vi kunne vara främmande Böcker förutan, så väl kan den myckenhet, som deraf oss årligen påföres, inskränkas. Ibland Böcker är en stor mängd, som liknar onödig Utländsk granlåt i kram-handelen. Många af dem äro icke eller olika främmande kåstbar mat och dryck, hvilken är äfvenså känbar för pungen, som skadelig för hälsan. Vi lefve i en bedröfvelig tid, då fräckhet i tankarne iklädt sig tanke-frihets namn. Intet är så heligt, som den icke antastar; ty hon söker undergrafva sjelfva Religionens, dygdens och människliga samhällets grundvalar. Hon törs icke visa sig i sin egen vederstyggeliga skapnad, derföre inblandar och förgömmer hon sit förgift bland andra nyttiga saker, samt missbrukar vältaligheten och en lekande penna til dess förgyllande. Härigenom har hon besmittat mången, och en beklagelig förfarenhet vitnar, at de hälsosamma och stränga förbud mot så skadeliga Böckers införande icke haft sin fulla verkan. En stor hop onyttiga Böcker kunde vi ock väl umbära. Med sådana förspilles icke allenast penningar och tid onyttigt vis; utan de förmå ock vränga och fördärfva Folkets smak, som icke så lätt åter ställes till rätta. Sedan Boktryckerierne, i synnerhet hos våra grannar Tyskarne, så förökts, at år 1740, då Boktryckeri-Konstens tredje Jubelfest firades, det redan funnos flere Boktryckare, än åren voro, til hvilka sjelfva Konsten hunnit, måste alla dessa til en del vidlöftiga verk hållas i en jämn och ständig gång. Dertil förslå icke gode och nyttige Böcker, som i alla tider varit få och sällsynte. Härigenom sker, at verlden fylles med årligen utkommande antingen medelmåttiga eller flätta och odugeliga Böcker, genom en hop half-lärde, som stå i Bokhandlarenas såld, eller dem en fåfäng ärelystnad drifver härtil. Imedlertid sättes på dessa falska varor god stämpel, igenom präktiga titlar, berömde mäns företal och Recommendationer, smikrande omdömen i Journalerne, och flere sådana påfund, som ofta bedraga til sig köpare. Denna olägenhet vore botad, om alla, som förlägga och föryttra Böcker, ägde redeligt upsåt, förknippadt med nödig insigt i Vetenskaper, at sjelfve pröfva de Pappers varors halt, med hvilka de ärna drifva köpenskap. Imedlertid torde den kunna til någon del förekommas igenom en lärd Dagbok, til hvars utgifvande flere vittre Män af särskilda Vetenskaper skulle förena sig, och hvari kårt samt med all opartiskhet, de inkommande Böcker sit rätta värde skulle tildömmas. En sträng critik är nödig mot sådana främmande Böcker, samt hvarest för mycket skrifves och utgifves. Större frihet och lindrigare omdömmen komma til måtta der, hvarest ännu skrifves för litet. Så rike våra Boklådor äro på nyare böcker, så stor brist finnes gemenligen i dem på äldre. Igenom en vidsträkt brefväxling och tidig kundskap om Utrikes skeende Auctioner, kunde de älsta och bästa editioner, samt rara Böcker och handskrifter, som äro välbestälta Bibliothekers rätta prydnader, införskaffas. Igenom välförsedda Boklådor af inbundna Böcker, der man, som Utrikes sker, för en liten afgift finge låna, hvad som behöfves, skulle icke allenast fattige Studerande tilflyta mycken förmån, utan ock Utländska Böckers åtgång vackert förminskas. Man vet, huru ledsamt det är, at undersöka en rå och oinbunden Boks invärtes värde. Man spenderar helre någon daler på sjelfva Boken, än underkastar sig det besväret. Ofta behöfver man ock en Bok allenast på kårt stund och i visst hänseende, och är tvungen, då den ej annorlunda står at tilgå, at köpa den samma. Eljest låter man det väl blifva. Men på det vi måtte hafva något at gifva Utlänningen tilbaka, för det han förser oss med, är hälsosamligen förordnadt, at i Landet utarbetade Böcker skola hemma tryckas, men icke på främmande orter upläggas, eller sedan til försäljande hit införas. Äfvenså har England förbudit Utrikes eftertrykta Böckers införsel; och et dylikt förbod mot Utomlands tryckta Danska Böcker finnes redan i Konung CHRISTIAN den IV:des recess. I detta afseende, at vi måtte äga begärliga gengåfvor, til Bokhandelens forsättande hos våra grannar, måste våra Tryckerier vinnlägga sig, at befria sina förlager från alla fel, och tildela dem sådan snygghet, som kan täfla med de Nationers, hvilka i denna delen förvärfvat sig största anseende. Härtil skulle ock det bidraga, om vi skrefve mera på Utländska Språk, än nu förtiden brukeligt blir. Åtminstone borde nyttiga Svenska Böcker strax öfversättas hemma och här tryckas; men deremot synas de Utrikes skedde versioner af våra Böcker förtjäna förbud; emedan de icke allenast göra främmande profit, utan ock skada våra Tryckerier, så vida de, i anseende til bättre pris på redskap och lindrigare arbetslöner, kunna väl til en tredje del undersälja deras förlager. Nu innom få år äro åtminstone fiorton större och mindre Svänska arbeten på Tyska, och en del jämväl på andra Språk, öfversatte. Hade vi sjelfve här hemma besörgt om förlagen, skulle ock vinsten deraf oss tilflutit. Men nu få vi i stället kännas vid ansenlig skada. Et exemplar af Svenska uplagan på dessa Böcker kåstar här tilsammans vid pass 330 Daler. Om man sätter, at 50 exemplar af öfversättningarna komma in i Riket och här föryttras, blifva äfven så många hos Svenska Förläggarne oförsålde liggande, och i dem et capital af 16500 Daler; hvilka penningar deremot til största delen flyta ut ur Landet. Til den ändan åter, at vi måtte kunna hålla köp med Utländske Bokförare, vore efter min tanka nyttigt, om nu i början på de utgående hemma tryckta Böcker skulle bestås, som med flera andra varor sker, exportations præmier. Derigenom torde ock det mycket öfverklagade dyra priset på Svenska Böcker här hemma något lättas. Ty en Svensk Förlagsman kan icke, som sakerne ännu förhålla sig, handla med Utlänningen utan sin förlust, och lärer söka, at taga denna skadan igen på de Böcker han hemma försäljer. Ibland de vid våra Academier utkommande Disputationer, äro månge, som torde blifva Utomlands begärlige, och lofva en viss afsättning. Våra Bokhandlare kunde så mycket säkrare vinna härvid, som de behöfde allenast bestå afdragnings kåstnaden och Papperet, emedan Auctorerne sjelfve pläga kåsta på sättningen. Men til våra Böckers utspridande och ymnigare afsättning här hemma, samt til förhindrande deraf, at Böckerne, medelst det de gå genom flere händer, icke må resa sig i priser, synes vara nödigt, at Boktryckeri Societeten skulle förena sig, til at bruka den dem allernådigst förunta friheten, at sjelfve sörja för afsättningen på de Böcker, som de uplagt, på det sättet, at icke allenast här i Stockholm, utan ock i alla större städer i Riket, i synnerhet där Academier eller Gymnasier äro, samfälta Boklådor höllos, hvarest alt, som hemma förlagt är och til köps finnes, stode på et ställe at tilgå. Detta skulle icke allenast bespara för dem sjelfva de betjenter de nu hvar för sig hålla, utan ock lisa köparenas möda, som nu måste på flere ställen ihopsöka det de åstunda, och ofta icke kunna veta hvar det finnes. Ännu större beqvämlighet vore det för köparen, om Böckerne höllos i Boklådan fale inbundne eller åtminstone häftade, då man ock vore säkrare, at undslippa defecter. Men fruktan, at missbruka Edert tålamod, NÅDIGE HERRAR! MINE HERRAR, befaller jag här stanna. Jag kan göra det så mycket nögdare, som ingen tvifvel är, at i vår uplysta tid, då med så mycken ifver och täflan arbetas på Fäderneslandets upkomst, jämväl Boktryckerierne och Bokhandelen så innankårt röna större bistånd, än jag kan förese och nämna. En lyckelig efterverld tyckes vara förhanden, då Svenske Lärdas arbeten, på godt Svenskt papper och med sköna af Svenskt metal gjutna Bokstäfver tryckte, til ymnighet och för godt köp skola blifva här hemma försålde, och jämväl til långväga främmande orter med vinst kringspridde, samt mot de bästa deras Böcker eller redbara penningar förvandlade; Då Svenska kopparen skal bringas til den högsta förädling som möjelig är, derigenom, at märkeliga ting och händelser, men i synnerhet våra Konungars och stora mäns bilder och bedrifter, blifva af de förfarnaste mästare deri grafne. Sådane tilvärknings ämnen tryta oss icke. Vår tid, då alt detta kan anses vara i sin början, intygar ock nogsamt, at Svenska hufvuden och händer icke eller skola saknas. Då desse våre efterkommande se på oss tilbaka, skola de snarare äga orsak, at förundra sig deröfver, at vi kunnat gå så långt, än at förtryta, det vi icke gått längre. Vi blefve säkert snart nog alla Folkslag öfverlägsne i Bokhandelen, om vi ägde många Böcker af det värde, som den har, hvilken Riksens Högloflige Ständer under detta quartal behagat i handskrift förära til Kongl. Vetenskaps Academien, och som genom Dess försorg snart blir färdig från Trycket; nämligen fullkomlig samling af de Bref, hvarmed en Svänsk Mentor leder vår dyra Cron-Prints steg från steg up til den rätta Konunga högden. Men en enda Bok, så hederlig för vårt Språk, land och Folk, så nyttig för hela människo-slägtet, står ej at förmodas i hvar manna-ålder. Den delen, som af detta oskatbara arbetet tilförene utkommit, äger redan allmän högaktning, och är en klenod i alla Bibliotheker i Europa. Et annat vedermäle af Riksens Höglofl. Ständers gunst för Academien hafve vi under denna tiden rönt derutinnan, at, på det vi icke måtte sakna vår värda EKSTRÖM hel och hållen, ytterligare understöd för hans anläggningar och Ämnesvänner blifvit beviljadt. Herr MOMMA har förärat til Academien vår allernådigste Konungs och Skydsherres Museum, samt den Danska Vitruvius. Til slut önskar jag Kongl. Academien alla sällhet och vältrefnad, och mig, at i Dess gunst altid få vara innesluten. S V A R, Gifvit på KONGL. VETENSK. ACADEMIENS Vägnar, Af Des Secreterare, PEHR WARGENTIN. Min Herre! Det var för Kongl. Vetenskaps Academien en synnerlig fägnad, at åter få se Eder, efter så många års frånvaro, uti önskeligt tilstånd, hos sig närvarande, och at finna hos Eder samma välvilja, samma åhuga och drift at främja Dess och Vetenskapernas förkofring, som I altid tilförene, så närvarande som frånvarande, låtit förspörja. Academien nögde sig ej, at se Eder: Dess omtanka var strax tilreds at nyttja Edert biträde, så mycket mögeligt vore, på den kårta tid vi kunde förvänta, at denna gången njuta en så älskad Medbroders umgänge. Academien skyndade sig at sätta Eder på det rum, som hela Verkets Styrsel åtföljer; hvilket är hederligt, i anseende til de många berömliga Män, som det tilförene, såsom I nu gjort, hedrat; och icke räknas för best ärligt af dem, som, Eder like, anse en nyttigt anlagd möda, för et nöje. Andra åliggande trägna och fast vigtigare göromål, hafva icke en gång hindrat Eder, at värdigt upfylla den mera vilkorliga plikt, som en loflig sedvana detta ämbetet ålagt; at til slut tala om något nyttigt ämne. I hafven valdt et, som visserligen förtjänar upmärksamhet af det allmänna, och som i synnerhet rörer Academiens göromål. Bokhandelen utgör en betydande gren af Vår utländska Handel, som härtils utslagit til vår årliga förlust, men utan tvång och genom tjänliga författningar kunde blifva oss båtande och hederlig, så Svenske Snillen upmuntrades at göra deras Arbeten hos Utlänningen begärliga, och Bok-Pressarna sattes i stånd, at dem lika prydeligen och til lika pris uplägga, som de utländska. Huru stor vinning hafva icke åtskilliga folkslag derigenom sig tilskyndadt? och i hvad rop hafva de icke kommit till Vitterhet? Til dess Bok-handelen hos oss blifver uphulpen, ligga våra Snillen i dvala: allmänheten saknar mycket ljus, många nyttiga underrättelser: och Svenska pennor hållas för tröga eller oskickeliga. Edert Tal, MIN HERRE! lärer gifva anledning til större eftertanka uti en så angelägen Sak, och förtjäna ej mindre allmänhetens än nu Academiens tacksägelse. När Academien snart å nyo måste sakna Eder vid Dess sammankomster, räknar han år och dagar, at åter få se Eder. Varen ofta välkommen tilbaka, til välmåga och värdighet så visst förökad, som til tanke-sätt den samme.

hercules/ Hercules av Georg Stiernhielm:

hercules/titel Titel och förord till den elektroniska utgåvan:

H E R C U L E S a v G e o r g S t i e r n h i e l m I elektronisk utgåva av Per Kroon genom P r o j e k t R u n e b e r g Denna texten har jag försökt anknyta så nära till orginaltexten som möjligt. Detta innebär att jag inte rättat fel som Stiernhielm själv upptar i Errata, utan bifogar istället Errata, samt noterar rättningarna i högermarginalen. En tom rad markera ny sida. Det är tänkt att texten så småningom även skall inkludera Öfwerskriffter och Stiernhielms ordförklaringar, samt Lindroth och Ståhles kommentarer för att förenkla för den nutida läsaren. I de fall då jag varit tveksam, har jag följt Lindroth och Ståhles version. I några fall har jag ställt mig tveksam till Lindroth och Ståhles version och då harr jag markerat detta i högermarginalen med först min tolkning följt av deras tolkning. Ex. (siine - sijne) där jag menar att det står "siine", Lindroth och Ståhle "sijne". Eventuella felaktigheter som återstår är mina egna. Per Kroon, 95-01-22

hercules/hercules Hercules av Georg Stiernhielm:

Georg Stiernhielm HERCULES. HERCULES arla stod vpp, en morgon, i första sin vngdom, Fuller af ångst, och twijk, huru han sitt lefwerne böria Skulle, dåraf han Prijs kunde winna, medh tijden, och Ähra. I thet han altså går vti tankar, och högste bekymber; Trippar ett artigt Wijf, doch lätt af later, och anseend, Til honom an; blomerad i margfals-färgade kläder; Glimmand' i Pärlor, och Gull; och gnistrand' i dyrbare Stenar; Skön aff Anlete; men (som syntes) sminkad, och färgad; Som een drijwa sniö-hwijt, medh rosen-färgade kinner; Käck-ögd, diärf vtaf upsyn; af huld war hon fyllig och frodig Gull-gåhl-blänkiandes håår, bekrönt medh Roser i Pärlor. LUSTA war hennes namn, wijdt-dyrkat i werldennes ändar. Dänne war intet alleen; Hon kom med tree siine Döttrar, (siine / sijne) Samt sin Son, dera broder, här-an, i sådana lynde: Een war tröger å foot; half-sofwande, gäspande, tung-lynt, Owulin i sin drätt, obörstad, och solkot i Klädom; Doch war Hon illa beprydd med en krantz aff Swimmel, och Walmog. Hon baar ett hyend' in-vnder en arm, och Kårt-spel i handen; Koxade kring hwar hon foor, och klådde gemeenliga fingren. LÄTTJA war hennes namn, af Moderen ärnat i waggan. Andre war Moor-lijk, dristig, och kön, med mysande munne; Hwärfde sijn' plijr-ögon om, med lekande, lockande later; Ehwar hon gick, drog hon å sig hwars-mans ögon och ålijt; Klädd war hon i fijnt Skijr; att hon synts hwart klädd, eller oklädd. Swan-hwijtan hals, där-å spelande rings-wijs-krusade Låckar; Tittarne tittade fram vtu floret, och half-bare brösten. Gilliand' i lönliga wijs, och puffande, pyste till älskog. Hon had' ett Eld-fyre på sijn hand, Stål, tunder, och flinta. KÄTTJA war hennes egentlige namn, kär-älskelig allom. (KÄTTJA / KÄTTIA) Sälsynt af Anlete war den yngst' af dässe tree Systrar: Ett öga greet; med det andre då loog hon; snart war hon effterst, Snart war hon för-åt i tripp-trapp, snäller och dans-wijg å fotom. Hon war klädd opå Fransk, där-å alt war brokot, och krokot; Ringat, och slingat i kors; med franssar i lyckior, och nyckior, Pappat, och knappat i längd, och i bredd; med spitsar, och litsor; Rundt omkring, och i ring, ala-mode, beflittrat, och splittrat. Hon baar opå sijn hand ett seglade Skep, vtan Styre. (ERRATA: seglande) FLÄTTJA hon heet; är myckit afhållin af mäste wår Ungdom. (FLÄTTJA / FLÄTTIA) Jämt henne, kom där ock wältande fram en stinner en Sälle; Fnyste och pyste så mädan han gick, han rullade foot-lös, Som ett Marswijn här-an; war brusande röder, och dropp-ögd; Han baar en Krantz å sitt höfd, infletad' i reefwor med humble- Tuppor all om bewefd, bland frisk-dagg-drypande drufvor; Glas haden i sijn hand, och een brinnande Lunta kring armen, Samt där-in-under, en rulla Tabak; och pijpor i krantzen. Så kommen an, och dänne war Tärnorna lijflige broder, RVVS heeter han; är en lustig i laag, tijd-kortelig Hansse. (RAPP war dänne gång inte där hoos, war ute på wärfning) Dänne war LVSTAS fölgd, och pracht uti budnad, och Hofsind, (ERRATA: bunad) Effter en ährbödig ögn-laat, hand-kyss, och wyrdliga knä-bugt, Böriar hon ett sött Taal, på sätt, som föllier, af ordom: HERCULES, stålt af modh; af blod Hög-ädeler Herre, Hwad för en ångst, och qwal, är den ditt hierta betungar? Hwad för twijkan är i din Hug? Beskoda din Ungdoms- blomster, och åhr; dijn färga, din hy, dijne blysande kinner; Pröfwa dijn ögons macht, din oförlijklige fägring, Älskad, och önskad utaf de wäniste Jungfrur i Landet. Tag dijne gåfwor i acht, mädan Åhren, och dagarne lijda; Sätt dijne kraffter i bruk, förr-än Åldren, och grå-håren yppas. Tänck; här är inte bestånd i Werlden; och alt är i loppet: Såsom en Eld, en Ström, ett Glas, ett Gräs, och een Blomma; Brinner, och Rinner, och Skijn, och Grönskas och Blomstras, om affton; Men fins Släckt, Stild, Bräckt, och Torkat, och Wissnat, om morgon: Altså Menniskio-lijff, som röök förswinner i Wädret. Heel, i dag, och sund; frisk, lustig, fager, och röder; Morgon är kaller i munn, stock-steelnad-stijfwer, och döder. Döden molmar i mull, alt hwadh här glimmar, och gläntsar; Döden kastar å kull, alt hwad här yppert, och högt är; Döden knossar i kraas alt hwad här krafft har, och heelt är; Döden trampar i träck, alt hwad här fagert, och fijnt är; Döden dwäler i dwaln, alt hwad här lefnat, och lijf har; (ERRATA: dwalm) Döden raffar å wäg, alt hwad här achtas, och älskas; Döden sielfwer är INTET, och gör all ting till ALS-INTET. Effter Döden är ingen frögd. När Anden är vte; Hwar blifwer all wår lust? när Ögat har intet at see meer; Ögat har intet Lius; och örat har intet som höres: Hwar blifwer all wår luft? när Kropp, och Siäl äre skilde. I dät mörke ewiga Tysta! Så är i känslan och ingen frögd, der Kroppen är ingen; Hwad är ock lucht, och smak, där hwarken är ång, eller anda? Ach! at ock ingen Dröm är vthi den ewige Sömnen! Solen bärgas, och hwar dagh wanskar Han Liuset i mörker; Men kommer upp, och mörnar igen, hwar morgon, å skifftes: Menniskio-lijf icke så; när det, en gång skrijder vnder; Kommeret aldrig igen; men blijr i det ewiga Mörka. Detta betänck; och leff, så länge du lefwer i werlden. Migh fölg; träd mig bij; på lust, och frögdige dagar, Skal dig ey wara brist: Skön Qwinfolck, lustige bröder, Spel, och Sång, gott wijn, miuck Säng, och kräslige Retter, Dig skole wara beredd, så Natt, som Dag, och all ögn-bleck. FRÖJA skal wara digh huld, mijn alsom-käreste Syster, FRÖJA dess öfwerwälde beherskar Jorden, och Hafwet, Himmel och all Element; bland Gudar, och alla Gudinnor, Älst, och den ädlest' hon är; als-lefwande Moder, och Amma. Hon skal blifwa din all-daga gäst, och liuflige bij-wist; LEEKAR, och LÖYE därhoos, med SKÄMT oc all' artige PVSSAR. Jämte de tree (sijne täcklige Tärnor,) Nåde-gudinnor. Samt Sielfs-williande blinde, gull-wingade, nakote, snälle, Lille, med pijlar, och bloss, och boga bewäpnade Skytten; Den hiert-bindande, twingande, slingande, wäldige Kämpen; Högmods-dämpande, Sinne-beröfwande, Strijdsame Hiälten, ASTRILD FRÖJAS Son; dijn Jagt skal denne beställa. Mera, min HERCULES, hör; Jagh haar tree frijdaste döttrar: Dem du här hoss mig seer, lijk' i dygd; men aff olijka kynde. LÄTTJA, och KÄTTJA, så heta de twå, och FLÄTTJA den yngste; Hiertans barn, god', och hyslige Tärnor, och ährlige Systrar. LÄTTJA gör ingom meen; är from, och spaker i werkom; LÄTTJA gör intet rumor; faar sachtliga fram; drijfwer ingen; KÄTTJA gör allom lust, är fräck, och köner i åtburd. KÄTTJAN är wacker, och waker, och qwick opå rolet, i wänding. FLÄTTJA faar hijt och dijt; snart leer, snart gråter aff ingo; Lättlynt, flater, och fraak, och lägger alzinte på hierta. Desse tree Systrar dig till tiänst skole stundliga stånda. Hwad i ditt Hus och Hof, görs tarf, skole de samma sysla. LÄTTJA skal bädda dijn Säng; och LÄTTJA skal söfwa dijn' ögan; (ERRATA: ögon) KÄTTJA skal wäckia dig upp; och KÄTTJA skal blåsa dig Eld upp. FLÄTTJA skal wara din ijd; och FLÄTTJA skal wara ditt arbet; FLÄTTJA skal flyttia dijn ord; dijne Saker, och Ärende drijfwa. Dessa med samt min Son, Her RVVS dera sam-qweda broder, Dig till tienst skola stå, från morgon, alt in-uti morgon. RVVS ditt hemliga Råd, skal mästra ditt Hof, och all Vpwacht. ASTRILD ymst medh Her RVVS, dijn tijd skole lämpliga korat; (ERRATA: korta) Sorg, och Samwetes-agg fördrijfwa medh allra-hand Aap-spel. Bort med papper, och bleck; bort böker, Cirklar, och pännor; Skulle du smitta dijn hand, dijn' Adlige miölk-hwijte finger, Skulle de fläckias i bleck; huru wille du Frustugun wittia? Grepe du een under kinn, eller komme wid hals, eller handen; Pfuy! skulle blifwa dijn tack; hwad skulle full Systrarne säya? Sudle sig Skrifwar' uti sitt bleck; lät Clerker, och Dieknar Möda sig i sijn bok; leef Mätare Circlar, och Pännor. Du är aff ädlare blod; dijn ätt det skulle wanähra. Men där tijden dig blefwe lång, och skulle sig hända, At een otijdig lust skulle binda din hug til at läsa; Så ware dig befalt den härlige Lärare Nafo, (Nafo / Naso) I sijn Gilliare-konst; Amadis, Marcolfus, och andre, Som i gemeen, äre tryckte på Dansk; Melusina. Keyser Octavian, Finck Riddare, skön Magelona. Samt den tröst-rijke kärleeks-lärdoms-fulle Diana, Schäfer Amandus, kysk' Amaranth', Eromena, Chariclia, Eurialus, Fiametta, Calisto, le Cento-novella, Vgelspegel, ändoch hon är något grof uti Pussar, (ERRATA: han) Jämte den tijd-fördrijflige Claus, bör' inte förachtas. När du nu kommer til högre förstånd, och wilst uti Lärdom Yppare blifu' än all' andre; så läs, och lägg opå hierta, La Macaronica di Coccaj, Rabelais, La Lucerna: Picaro, samt Picara, La Pippa di Pietr' Aretino, Samt den högt-stiliserad' Retorica delle Puttane; Jämte hwad meer uti FLÄTTIONES ymnoge Bibliothec fins. FLÄTTIAN är här uti lärd; och kan dig mästerlig öfwa. Ellies är ock een Bok aff fyre regerande Kungar; Där i du nogsam lust, och tröst, och månghanda finner, Til dijn tijds-fördärf (fördrijf, iag ärnade säya) Där i wij finne La-bete, Triumf, Ruus, Krympa, Manelle; Färgan, och Munta därhoos, Styr-wålt, Karniffel, och Fämkort, Hypken, Pittela-pump, Trapeleer, och Primeer, och Pikette. Brädspel är ock een lust, i Tick-tack, och All-bowerie, Damen, och Fruenspel, Ut-och-in, Förkehren, och Irisch Och hwad dy-lijka meer är, som dig tiäner i öfning. LÄTTIAN är här-uti god; Hon kan dig Lekarne lära. Diupe besinnade Hiern-brott; höge Latiniske fratsor (ERRATA: besinnande) Fly som en Orm; de willa ditt hufwud, och kränkia dijn hälsa. Hwar-te studera? du blijr hwart Doctor, Prest, eller Abbot. Ästu då lystin å Jagt; tarfst aldrig dyrka Diana; Lystr' och sökia te skogs; fara, ränn', och göra dig omak; Wåga ditt ynglige blod moot Biörnar, och fahrlige Leyon: KÄTTJA mijn Ungdoms Lust, mijn Dotter, och älsklige Lijfs-frucht. (. / ,) Skal dig föra på Jagt, som hiertat, och lijfwe må lysta: Rådiur, och Hinner, af huld, swan-hwijt', och leene som ullen; Af sööt-suckr-drypande- mun; röde-rosende läppar; Kärlige säflige diur; fijn-liuflige, fooglige Tärnor; Hitzige, kitzlige, modige, frodige, kåte Madusor: Spake som däggiande Lamb; och wilde, som Hiortar i brunsten. Dess' äre diuren, opå dem du skalt öfwa din mandom. ASTRILD weet dera spör; och kan dem artliga wängia: ASTRILD snar-fota skal dijn garn upställa, med lämpa. Gillia kan han, och gildra med list; När KÄTTIA begynner Blås' i sitt Horn, och Hundarna janka, då skaltu med hiertans- Lust, och nöye få see huru Diuren i garne besnärias: Här gåret an; Kön ASTRILD han fäller, och spänner, och skiuter. Öfning i Wapn, och Skafft bemödar ryggen, och armar. Fächt' och ränna må den som har förmycket af hälsan. Snart är et öga sin koos, om ballen springer å klingan Snart är en hals afbräckt, om Hästen snawer, och störter. Bort med sådana leek där ögon och hals står i wåda. Doch med måtta så måste det skee: dijn Häst lära tumbla Skiut', och renna te Rings så mycke som der opå löper; At du må skyns war' af adelig ätt, och meer än en bonde. Danssa gör ingom ondt: danss kan dijn hälsa bewara: Dans een Hälse-boot är; dans lijsar alt arbet och omak. Ingen om afftonen är så trött; han skulle ju danssa. Danss' är een ädele konst, gör gunst hoos Fruer, och Jungfrur. Wiltu då Stormar och Strijd? Mijn Son skal föra baneret. Min Son RVVS, uti kannor och krus; uti gruf-same bolkar, Dig skal öfwa med art, och drilla på wänster och höger: Kommer i Fält, mot dig en flock aff fuchtige bröder; Tappert sätter han an, med sådan en ijfwer, och alfwar, At han i lisla stund, skal fälla de modige Hiältar, Som rätt-nu stodo käck, och köne; som Oxar i golfve. Komme där ho som will, han weet dem möta med alfwar. Stå skole troliga bij, gode, gamle, wäl-öfwade Kämpar, Franssman, Monsieur Avous; och Wälske Signor, Vi-fo-brindis; Och för all' ander för-ut, den redlige Swenske, Gott-åhr-bror; Jemte den aldrig-otorstige Tysken; Sauf-du Rein-auss Hans. Byssor och Swärd ar' här intet i bruk för Slanger och Möser, (ar' / är') Morgonstiernor, fylte Granater, och halfve Canoner: Gå här i swang store Barkenmayre, Bullar, och Bolkar, Fylte på brädd; diupe Tumblar', och Humpar och höge Bocaler. Hugg, Stick, Slå; wari långt här-ifrån; (doch somblige Biässar Finnas ibland, som napt kunne låtat och hafwa det laget.) Krut och Lod är här intet i bruk: man sätter i ställe, Klart Reensk wijn, Bacheracher, en Mentzer, och liuflige Necker. Rinkhauwer, Moskateller, af Gudarne drickes, och älskas Spanske där-hoos, Alikant, Blanck Bastard, och söte Canarier. Petersimens, Starck Frontiniac, och Fransk wijn, i nödfall. Jämte Claret, Hypocras: och flerhand' lystlige drycker. Sedan är ock gott Ööl, som RVVS skal bringa på banen: Brunswigs Mumma, Possnäll; Garley, och Halbersta' Bryhan. Zerbest- och Rostocker Öhl Fyns-Miöd, och Westgöta-Mölska; Knijsnak, och Rumeledois; men bort med Kuckuk, och Rastrum. När nu blåses alarm, och dundras i Trummor, och Pukor: Lösn är gifwin, Holà; Rundà-rundà-dadinella. Sätter i bröste tillijka, Gottåhrbror; och Sauf du Reinaus Hans. Högre Flygelen commenderar Monsieur Avous: den Wänstr' in furia, swänger häran Colonel Vifobrindis. Här gäller an, Halft, heelt; Sätz an, in floribus, hals auf: Korl-morl-puff; in ein Schluck, one tuck, one schmuck, one bart-wisch. More Palatino, Tree-på-ra, ne gutta supersit. Här säts an uti kors, och i qwär; opå rad, och i runden, Här sätter an hwar opå sin man, här sturlas, och stormas, Här är buller, och här är gny, här sorlas, och ållas. Här mon Barkenmeyer herümmere gahn, med de diupe, Half-mans-höge Bocaler; och Herre-drycks-hållande Bolkar. Artollerii bringes an, kriit-huite Brabandiske piipor; Jämte det allerskönste Verginske Taback, som i staden Fins; här är Eld, här är Lunta, gif Fyr; lät-gnistra, lät rökia. Såsom i Nobis krog de nu sittia bland Eld, uti dimban. RVVS går om-här, han manar, och trugar, han hörter och yrker. In-till des att strijden är all. Af de modige Kämpar Raglar här en; en staplar, en stupar, och falla the hoop-wijs. Wälter här en i bänck så ränner en hufwud i wäggen. En geer op andan, och alt; en somnar, och kijfwar en annan; Annor gråter, och leer den tridie; en sitter och qwäder. En pläger älskog, och bannas en annan om alle Siu Tusend. Summan är det: När alle ge tapt, och Spelet är ute; Prijsen han är då din; dig heembärs Seger, och ähra. Drick til dager är liws och Sömnen rinner i ögon: När som Solen hon är vthi närmeste trappa til vpgångs, (ERRATA: han) Lägg dijn ögon ihoop; då kommer söteste Sömnen, Giör dig alsintet qwal; war altijd lustig, och sorg-frij: Acht' icke fåfängt Roos, eller Last, för Skam eller Ähra, ÄHRA så wäl som SKAM äre wind, och Namn, utan ingiäld. Giör hwad dig rinner i hug: ty dig och dijn-lijka Funkar, Skrifwin är ingen Lag, för larwor löpa små gossar: Bönder och dylijka pack, man plägar skräckia med Lagen. Spinnelen i sin garn bestrickar spinkote myggar; Getinga snorra sigh vt; och slippa de brummande brömssar. Sadan är almena Lagh: de Fattiga fasna, besnerias; (Sadan / Sådan) Stolte och Store gå frij, och slippa de trotzige Drottar. Nu min HERCULE kom vtan högre betänckiande fölg mig. Wägen är jämn, och bred, bland Roser och liufliga Lillior, Makliga rinner han hän, genom ängiar och fuchtige däldr, (ERRATA: dälder) Skogen är lustig, och qwistarne full af qwittrade Foglar. (ERRATA: qwittrande) Alskiöns fruchtbare trä, pomeratzer, och Candiske drufwor, (ERRATA: pomerantzer) Alstädes, här och där wid wägen å bäckarene finnas, (ERRATA: bäckarne) Månge små meenlöse diur, man seer där spelande springa, Källor och lefwande watn, fördeelt vti månge små bäckiar, Ruska så sachtliga fram, genom blanke små glittrande steenar, Den swale Westwind surrar ibland, och raskar i löfwen, Spridand' een liufwelig lucht, af blomor och hälsesam' örter, Susar i sachtan dön, uti skuggan, och lockar i sömnen. Alt är täckt hwad här ögat seer, och fötterne träda, Kom, kom HERCVLE kom; vtan högre betänckiande, fölg mig. HERCVLES öfwertalt, som en vng och hitziger Herre, War opå språng, steg til, och wille nu föllia Fru LUSTA: I det een annan kom, i Fruus hamn, menskelig ansedd, Doch icke Menniskia: men een trofast ädle Gudinna, Hon war sedig uti sin gång, och wyrdig af anseend, Wigtig i laater, full med alfwar, och ährlig af vpsyn, Brun vnder ögon', och bränd af Sool-skijn, mager af hulde; Renlig i drächt, sniöhwijt, af silfwer-blänckiande klädnat, Slätt och rätt, och skiär, på dätt ährlige gamle maneret. Denne lät vp sin munn, och talte medh alfwarsam ordom: HERCVLES ädel af ätt; till ähra född och erkoren; Hwert wil dätta? See till; Stat stilla; betänck dig. Weetstu ock Ho den är, den med dig snackar i löndom? Denne dess pijpa så sött dig flistrar, och lockar i drömar? Tag icke lättliga råd af den dig icke bekänd är, Denne som för dig stod, den du meentst wara Gudinna; Är ifrå Stygia putt, hin Stygges dotter och alster. Lusta geer hon sigh namn; Fru Lasta med rätta mon heta. Doch om laster och skam äre lust; om lust står i odygd; Billiga med alt foog, mon hon sig kalla Fru Lusta. Hwad gifwer hon för råd? Gud tröste den där opå lijter, Hon; Hon leder en wäg både jämn och breed utan omak, Geent, rätt fram, i fördärf; han glijder all makelig ut-åt Lutande; lätt til gångs; men bratt, och brattar' åt ändan, In til dess där är intet meer håld: den reesande måste, Ränn' och ränna til des han störter och stadnar i afgrundn. Der honom harm, jämt ånger och wee, och äwarande jämmer, Samwetes-agg, och qwal, den odödlige Matken, och Elden Möta med öpen gaap, och anamma til äwige plågor. Wakta, min wän, sij till, sij denne blijr ändan å frögden, Som dig denne så skönt afmålar, och bildar i sinnet! Ney, min Son, icke så; til Sälheetz paradis ingen Nåkas i så måtto; Sömn, och Ruus, och Leekar och Löye, Föra dig inte där in: Men ijdkesamt arbet och omak, Nyktert lefwerne, lust til ährlighet, alware wijsdom, Leda dig in opå Mijn', det är Dygdenes stenige foot-spor. Min wäg han är uti förstone trång, bland stubbar, och stenar, Muddig, och ojämn, diup, och bewext med tistlar, och törne, Bär alt opföre stiält, moot wåndlige klackar, och klyffter, Tils emot ändan: der dig tröttan och klijfwande möte STYRK, och TRÖST; de räckia dig hand, de stödia, de lyffta, In til des din foot är fästat, och och stadder å Banen, (ERRATA: din foot är fästat, och stadder å banen.) Som sedan äfwen, och god, dig förer i Salighetz hallar. Här blifwer omak och arbete lönt, dijn möda bekrönes Med obegrijpelig hugnad och frögd, samt ewiga lijsa, Oförwanskliga Nögd, och Glädie dit hierta belysta; Du då finner i Högdene Nåd, och täckelig ynnest, Hoos både qwinnor och män; du fägnas och ähras af allom. FRÖJA med hennes Son; dem fly som Paddor och Ormar: FRÖJA med hennes Son, äre farlige, skadlige gäster: Liufliga träda de til; men swijka med ånger, och ymka, Hälsa, med mod, och blod, godz, penningar, heder och ähran, Stiäla de sinom wärd, och drifwan å lykton, ur husom. Armod, och håån och spott, ondt Samwet och kräncklige plågor, Leefa de den, dem hyser; och den, dem främiar, och älskar; Så löne de! bort, bort, med sådana gäster ur huset: ASTRILD sägs wara blott, och blind; doch snäller och hurtig; Liten af wäxt; med bloss och Pijlar, och boga bewäpnad; Snar-fotad, och försedd med flychtige gyllende wingar; Sant äret; Han är blott utaf blygd; skam-naken af ähra; Blind uthi wett; men klok, och snäll uti lister, och arghet, Liten och lätt utaf Dygd; en olyks-fogl af vphof, Läm honom wingarne; bräck hans boga; giör pilarne stumpa: Släck hans Fackel, och Eld, med arbet, och ährligit vpsåt; Fly, och fächt' icke minder å rygg (som Tratarnas sed är) (ERRATA: Tatarnas) Drijf bort LÄTTJA, så trijfs icke KÄTTJA; så swinner och FLÄTTJA. RVVS kör här-ut, med tummel, och suus, och hans yrne Sälskap: (ERRATA: yrene) Dy där Ruus holler hus der dwals icke wijsdom och frode. (ERRATA: håller, ERRATA: dwäls) Ingen dygd vprinner, och gror wid wijn, och i glasom, Wijsdomen hafwer sin wist i dy torra: Så säya de gamble. Dagligit öfwerflöd uti Maat, och i Dryck höfwer ingom, Wijsan man: Förnufftenes Anda det dämpar, och qwäfwer. (ERRATA: dämper) Wijn är en qualm; ett moln vti druckne mans hwimlande Hierna; Som den skiära förnufftsens Sool, så styggliga duncklar, Dunklar i tokn i wahn-wett, i dårheet, och barnsliga fåhnsko, (tokn / tökn) Ey käre sij, huru täcker är Ruus, när läpparn', och ögonen drypa, Där han wagglar här om, full-stinner han stäner, och stankar; Där han sitter, ey weet, hwad han talar, weemar, och ählas. Pijgorne lee där i wrån, och drängiarne smystra på golfwet. Barnen gråtande löpa med roop, ô Möme, Sij Busen! Weestu hwad ändan han är? huru Frossare lefwerne lyktas? (ERRATA: Fråssare) Såsom en Oxe beskärd til offer, han gödes å stalle, Rundelig in til des, han prydd med krantzar, och blomster, Föres uti stor ståt, föregångande trummor och pijpor, Til en faselig ort, där altar och eld honom bijda, Där liuter han sin död, af Slacktare-klubba bedöfwat, Där blifwer han deels bränd, deels kräsliga kokat och ätin, Dyrt måste han sin brödsl, fijn ryckt, och hafra betala. Rätt opå dy-lijka wijs, gåret an med Swermare lefnat; Daglige ruus, uti suus, banketerning och kräslige gästbod; Harpor och spel och dans, lättfärdige lekar och natt-gång Ett sinn, vti lijka måtto, de dyrliga måste betalas; Klagan i gråt, med jämmer, och ach, blifwer ändan å Leken. Derföre, Stat du nykter, op å dijn wakt: dijne Tanckar, Anslag, och Ord; dijne giärningar alla du grunda på Gudz bud. Gud han är ährones Gud; Gudz Ansichte lyser oss Ähran. Ähran är Dygdenes Root; och Dygdenes grundwal är Ähran. Dijt måtter all Gudz Lag; den Oss allom i sielfwe Naturen Fast inpräntat vti wår Skäl, och Samwete lyser. (Skäl / Siäl) Är nu wår Siäl vtan Skiäl? eller äre wij fänad och bestar? Släckie wij sielf wår Eld, och dämpa det andlige Liuset, Ded som Oss Skaparen i wårt bröst, hafwer eldat och vptändt, Til wår Salighets Lysn, och Ledsn. Huru? wele wij sielfwe Wända wår Ansicht' ifrån Gudz Ansicht, och sänk' oss i mörkret? Hwad blifwer af wår Siäl, den Gud oss sielfwer har inblåst? Ach! den ädele Siäl! den wij så förbarmliga störta! Hwad blifwer af wår hamn, och Menniskio-namne wij fördom? Hwad blifwer af Gudz belät', af Skaparen tryckt i wår Hiertan? Ney, min HERCULE, ney! den wägen han tämer oss intet. Dygdenes Stijg synes trång, och mörk, dem latom, och blindom: Är doch en Här-stråt, den Gud sielfwer han lyser och leder. Hwar i består då Dygd? medan Dygden är Siälenes Hälsa? Dygd är at älska sin Gud, hans Bud och Stadgar at hålla; Dygd står i Rättwijsa, där hwar och en sin Rätt blifwer ägnat; Ingen af ingo beskadd till Lem, Lijf, Ägn, eller Ähra; Dygd lijder intet wåld; öfwer-äfl hon styrer, och ågång; Lijder ey arman Man förtryckes af Högmod, och orätt. Dygd är, vträckia sijn hand, til styrck dem vsle betrycktom. Dygd står i fagert Modh, gott Lefwern', och ährbare Seder, Nychterhet, och reen Siäl, vti Tucht, och okränckliga Kyskhet. Dygd står i wett, och i Plicht; Huru, Hwar, Hwad, När, Hurulunda: Hwarföre, hwart bör skee: dy Dygd will granlaga lämpas. Dygd wågar inte på slump; doch slump, botas offta med snille. Dygd söker Råd; flyger inte för än hon koxar, och huxar Dygd flyr Lögn; der Lögn kommer in, går Dygden å dören. Lufft-strek, Stor-spräkerij, lame Saalbader, irrige Hiern-hwärf, Däss' äre skändlige feel; som bringa sin Herze på skammen. Dygd med Skämt sig täckelig gör, uti tijd och i ställe: Tager och geer med hoof, få mycke som ährone lijkar, Alt utan agg; utu Laag wari långt bort galla, med galnu. Hoof är i all ting bäst, Plump Stickenhet anstår en Narr wäl. Dygd lijder ingen Spott, för neesa då wällier Hon Lijf-laat. Dygd står i Manna-mods Styrck, sig låter af ingo förfära; Motgång, Sorg, Fegd, Watn-och Elds nöd, Dunder och Döden, (Watn- och Eldsnöd?) Achtar hon alt för Leek; Hon winner, och segrar i Döden. Seer du Min HERCULE, den gudomlige Dygdens Högheet? Dygd är en Siälenes skatt, där guld och penningar alle, Ey måge lijknas emot; är ädlar' än dyrbare Stenar. Märck, min Son; Som Dygd sigh grundar å Gud, och i Ähron. Så är och ingen Dygd, som icke beroor opå Wijsdom: Wett är Dygdenes Lius; och Wijsdom är Dygdenes Öga. Wett hörer arbete till; mins ey vtan ijdkeligt omak. Alt hwad dräfligit är, hwad högt, och i kostliga wärde; Alt hwad prijsligit är, hwad lof, och rosande, wärdt är, Alt gifwer Oss wår Gud, genom ijdkesamt arbet, och Yrkan. Lärdom af jdkna; men Wijsdomen aflas i Lärdom. Lärdomen är ett fröö; där af wijsdom gröder i hiertat. Märk dätt: Wijsdoms Fader och Moder är' Arbet, och Lärdom. Faar-lös, och Moor-lös, tynes han af; och trånar i wan-rykt. Siälan i allom år eenhand art, utaf himmelisk ädli: (Siälan / Siälen) Skildnaden är; at den ene, som glömbd, blijr liggiand' i Stofftet. Där den andre tags opp; hon waskas, hon skijres och krattsas, Glättas, och igrafz allrahand prydelige form' och figurer, (ERRATA: prydlige) Sådan är skildnan opå dän Siäl, som är Lärd, emot olärd. Siälen i Menniskio-kropp som en Eld förborgat i flinto; Finner hon ey sitt Stål; så gnistrar hon aldrig i blysning. Kåtkarla, Torpara, Träler, och almena Pack bruke Siälen, Int' ann' i ställe för Salt; at kroppen han icke må rottnas. Siälen är hwars mans ägnd; men blind och bunden i mörker Wijsdom är Siälens Sool, som töknen skingrar och dimban. At hon skynliga see kan hwad hänne tiänär och höfwer. Ästu ey Lärd; tro du inte, du west hwad Rätt, eller orätt, Gott eller Ondt är i sanning, ell' i skijnliga måtto; (ERRATA: ell' elliest i skijnliga måtto) Profwen är konstrijk; skyns offt flärd uti glimmande gull-glantz. Wiltu nu seya min HERCULE; mången är Lärd: men en Åsna, Toker i alt det han talar, och gör, en tylpel i gästbod: Doch är han lärd. Ney, HERCVLE, Ney. En sådan är olärd. Fast honom flödde Latin öfwer öronen ned opå skägget. Den sijne Seder, och Ord; sijne Lyster, och anfödde Sinne, Inte wet håll' vti töm; styra, fogligen hyfsa, regera. Han är en olärd man: wari Docter, ell' hete Magister. (ERRATA: Doctor, &c) An äret ett, som märkligit är: Om än allhanda Lärdom, (An / Än) Alsköns Dygder, och Himlisk wet dit hierta bekröna; Och den ädele Mildheet alleen hon fattas i Cronan; Så är' all' öfrige Dygder af intet Lius, utan anseend. Jag sad' i förstone, Gud är Dygdenes grundwal, och vphof. Nu, hwad är Gud? Gud är God, och sielve Godhetenes Vrsprung. Där icke röns någe gott; där är ingen Gud, eller ähra. Dygd utan dadlige Mildheet, een dunst är; een målning i watne; Skugg' utan kropp; een fyllning af wind; et hliom, och et Nord-blys. Födder är ingen Man för sijn skull alleen hijt i werlden, För sijn omätlige lust, eller all-stund-torstige swalg skull, Fåt hafwer ingen lijf. Ty såsom plantor och örter, Fänat, och Fogel, och Diur i skogen, och Fiskar i watnet, Alle til Menniskio-tiänst äre skapad', och ärnad' af Herran; Så är ock Mannenom Man, til fromma, den ene, den androm, Ordnat af Gudz försyn; den lägre skal tiäna dän högre: Torfftiger afla bröd af rijkom, med tiänster och slögder; Store befrämie de små, den högre skal hiälpa den lägre: Derföre lef ock du så, at andre må prijsa sig sälle, Af dijna Mildheets fruckt: war allom nyttig i Werlden. Tänck ock, HERCULE, på dijn ätt, och adelig härkomst. Mången af ned-trädd root, och oachtande fnöskote stubbar, Sprijter här ut, skiuter op, får löf, och kommer i blomma; Mången af fattigt blod, utkommen ur taak-löse kåtor, Stijger alt op åt, och op, genom Dygd och berömlige dater, Till det ypperste måål, utaf heder, och adelig högheet. Fins der emot och den, som högt opp i rijke palatzer, Boren i silkes säng, af Gud wälsignat i waggan, Fiärran af heden-höös, weet leda sin Adel och Ahner; Men: det klagligit är, Så nyttiar sin Adel och Ahner, At han i ställe för roos, för prijs, för Heder och Ähra, Gagnar sig håån, och spott, och alsom-största wahn-ähra. Lijdes af ingen Man; men af alle begabbas och hatas, Allom en öfwerlast, och Jorden een afrapi-börda. Icke så du, min Son: dijn plicht du tager å wahra, Wetandes att en Man sijne Fädgars Titlar och Ahner, Håller i wärdigt prijs, och i ing'handa måtto befläckiar, Inte benögd med dätt, at de hafwa bracht dig i liuset, Utan att du samme lius, med dit lius widgar och ökar. (Utan / Vtan) Såsom een Lampa sin Eld förkofrar och lyser i mörkre, Alt medan hon sin spädsl och näring niuter af Olio; Så will och Adels stånd med öfning af Adlige Dygder, Hållas uti sin glantz: Tryter här af Dygdenes olio; Släckt blifwer Adels-glantz; och Lampan hon tynes i mörker. Snöd är en Ädelman, den sielf-sijne Dygder ey adla, Snöd är en Ädelman, den Moors-qwedet adlar allena. Sidst du wille betrackta den aldrig-hwilande Tijden. Ungdomens åhr uti brunst rasa fort, som en ijlande hwirfvel, Åldren i miugg, omärckt, sacht-smijlande, smyger i ställe. Hwarföre gif god acht opå glaset, at Tijden i hwimsku, Ey löper hän: men Lär, och Gör hwad gott är i tijda. Tänck hwad et osnygt Diur, en gammal, och dygde-lös Man är. Ålderen har sin wank; när stöd, och stolparna bugna, Gaflarna luta fram ut, och wäggarna slå sig i rämnor, Taket gristnar i dropp, och huset begynner at braka; Qwarnen har ingen gång, eller gny, och fänsterne mörkia; Malört utur hwar knut, dörwe näslor i spryngiorne wäxa; Hanan å gyllande brand, springer inte meer om, lookar halsen, Lyder altzingen wind; men henger, och hotar at falla; Harpan hon är förstämbd; lyder intet; strängiarne snarra. Tå är i samma paltz slätt lust meer; frögden är uthe; Gästebod, harpor, och danss hörer op; både tiänsthion, och Husbondn Tänckia sig om, huru the må huset, och Härberge ryma: Sådan är Menniskio kropp: när åldren kommer, och åhren Krökia din hals och rygg; både händer, och hufwdet darra, Knän blifwa styf, din foot han waklar, och måstu på sidston Treefotat hielpa dig hän, som barnen i börian, å fyre; Winter-blommor opå din kinn, som safftlöse plantor, Groo, och gråna med hast: och Hösten i hufwdet hyser; Håren flyta dig af, som wisnade lööf vtaf Aspen, Skallan snöd blijker ut, der nu spela krusade lockar; Tänderna fall', och fahlna där hän, de qwarlefde stumpar, Winn inte mala sijn mäld; men målet de märkliga stympa; Örone döfna sin koos, och hörslen hon tapar, och tyner, Ögonen dunkla sin koos, och synen molnar i mörkre; Kraffter och alt fyker hän, och döden kijkar ur ögon: Wett, och Sinne gå bortt; fördwälmas i dwaas, och i glömsko; Döden är yttersta målet, i dy wij samkas, och ändas. F I N I S .

hercules/errata Errata:

E R R A T A. I den 3. Columnen och den 12. vers. läs, seglande. I den 4. Col. 10. v. läs bunad, I den 6. Col. den 4. vers. läs dwalm, Col. 9. vers. 5. läs ögon. Ibid. vers. 13 läs korta. Col. 11. vers. 4. läs han. Col. 12. v. 9. läs besinnande. Col 18. v. 11. läs han. Col. 19. v. 11. läs dälder, Ibid. v. 12. qwittrande. Ibid. v. 13. läs pomerantzer. Ibid. v. 14. läs bäckarne, Col. 23. v. 8. läs, din foot är fästat, och stadder å banen. Col 28. v. 3. Tartarnas. Ibid. v. 5. läs yrene. Ibid. v. 6. läs håller. Ibid. läs, dwäls. Ibid. v. 10. läs dämper. Col. 26. v. 5. läs Fråssare. Col 31. v. 7. läs, prydlige. Col 32. v. 3. läs ell' elliest i skijnliga måtto, Ibid. v. 11. läs Doctor, &c.

annat/rok Rökstenen:

Rökstenen Rökstenen står vid Röks kyrka i västra Östergötland. Det är Sveriges längsta runinskrift. Den tros vara från 800-talet. Här återges dess text utan tolkning, men med den officiella tolkningens ordbrytningar. Stenen är ristad med yngre runraden, som lyder: "fuþárk.hnias.tbmlR", och i kortkvistrunor som nog mer användes på trä än på sten. Raderna 21 och 22 har runor ur den äldre raden: "fuþárkgw.hnijpéRs.tbemlGdo". Rad 23, delar av raderna 24 och 25 samt raderna 26 till 28 är kodade. 1 aft.uamuþ.stánta.runaR.þar. 2 in.uarin.faþi.faþiR.aft.faikián.sunu. 3 sakum.ukmini.þat.huariaR.ualraubaR.uaRin.tuaR 4 þaR.suaþ.tualf.sinum.uaRi[n].numnaR.[a]t.ualraubu. 5 baþaR.sámán.á.umisu[m].mánum.þat.sakum.ána 6 rt.huaR.fur.niu.altum.án.urþi.fiaru. 7 miR.hraiþkutum.auk.tu. 8 miR.án.ub.sakaR. 9 raiþ.þiaurikR.hin.þurmuþi.stiliR. 10 flutna.strántu.hraiþmaraR.sitiR.nu.karuR.á 11 kuta.sinum.skialti.ub.fatlaþR.skati.marika 12 þat.sakum.tualfta.huar.hislR.siku 13 naR.itu.uituáki.án.kunukaR.tuaiR.tikiR.sua 14 þ.á.likia.þat.sakum.þritaunta.huariR.t 15 uaiR.tikiR.kunukaR.satin.[a]t.siulunti.fia 16 kura.uintur.at.fiakurum.nabnum.burn 17 iR.fiakurum.bruþrum.ualkaR.fim.raþulf[s].su 18 niR.hraiþulfaR.fim.rukulf[s].suniR.háislaR.fim.haruþ 19 s.suniR.kunmuntaR.fim.bi[a]rnaR.suniR. 20 nukm.malu.kiainhuaR.þ þ ftiR.fra. 21 sagwm.ogmeni.þad.hoaR.igold 22 iga.oaRi.goldin.[a]d.goánaR.hosli. 23 airfb frbnhn finb an lfán hnu (sakum.ukmini.uaim.si.buri[n].niþ) 24 R.tráki.uilin.is.þat.rhfþ rhis (knuá.knat) 25 [i].iatun.uilin.is.þat.oo''oo'''é (n i t) 26 sakum.ukmini.þur 27 sibi.uia.uari. 28 ul.ni.ruþr

annat/srak Förordet 1902 till Sveriges Ridderskaps och Adels Kalender:

Ur Sveriges Ridderskaps och Adels Kalender av år 1902 under redaktion av Gabriel Anrep: Förord. Icke mindre än tjugufem gånger har nu »Sveriges Ridderskaps och Adels Kalender» utgifvits, hvadan det tyckes, som om hos vederbörande skulle ha blifvit tillräckligt inprägladt, hvilka uppgifter äro för kalenderns komplettering behöfliga, aldraheldst kalendern är en mycket begagnad uppslagsbok och fördenskull väl ständigt har sin plats på divans- eller skrifbordet och således, så att säga, alltid ligger under hvars och ens ögon; men långt derifrån. Det förefaller till och med, som skulle mängden icke alls minnas, att adelskalendern finnes till, enär så praktiskt vigtiga uppgifter, som förändrade tjensteanställningar och ombytta adresser eller så glada familjetilldragelser, som ingångna äktenskap och tillkomsten af barn, ej kunna väcka tanken på kalendern och på nödvändigheten att meddela dess redaktör, hvad som inom familjerna timat. Af de omkring ett par hundra sådana glädjetilldragelser, som inträffat, sedan kalendern förra året utkom, har nämligen ett försvinnande fåtal blifvit, utan redaktörens påminnelser, tillkännagifna; ännu färre äro de, som om sig sjelfva och sina familjer lemnat f u l l s t ä n d i g t besked. Det är, som skulle man tro, att kalenderredaktören vore allvetande. Först då de för sitt egendomliga röda tryck, numera så välbekanta frågbrefkorten ankomma, vakna vederbörande upp ur sin tanklöshet; ja, det ser verkligen ut, som skulle de med flit invänta frågorna, hvilket också för dem onekligen är beqvämast. De egna icke en enda tanke åt det onödiga besvär, att icke tala om kostnaden, som de derigenom åsamka redaktören. Innan det med nämnda frågkorts kringsändande begyntes, inflöto uppgifterna ganska allmänt. På frågorna svara några icke alls och de flesta så ofullständigt och otydligt, att redaktören nödgas fråga om, icke en, utan rätt ofta två, ja, tre gånger Hvad som har sig mycket svårt att ihågkommas, är tilltalsnamnen, äfvensom att namn på personer och ställen böra skrifvas tydligt. Redaktören måste här, till följd af allt detta, upprepa sina klagomål, om han ock får göra det förgäfves; men han är icke ensam i att klaga. Sjelfva den verldsbekanta bokförläggarfirman Justus Perthes klagar ju i sin Almanach de Gotha och i sina öfriga genealogiska förlagsartiklar öfver oförklarlig tröghet. Det är sannerligen icke bristande intresse för kalendern, som orsakar liknöjdheten; ty då den väl utkommit, haglar det anmärkningar, merendels alldeles obefogade. Anmärkarne fatta icke, att klandret ej behöfts, om de sjelfva hade tänkt sig något för och i tid inskickat nödiga meddelanden. Att redaktören har rättighet och äfven skyldighet, att, på det kalendertexten ej må bli ett brokigt wirrwarr, omredigera inkomna uppgifter efter den för kalendern antagna plan, vilja eller kunna somliga aldeles icke inse. Under snart gångna år, ha ganska besynnerliga kalenderuppgifter aflemnats; åtminstone ha aldrig förr, under det nära halfva sekel, som redaktören sysslat med sin kalender, dylika förekommit. Så har en fader på fråga om en sin son, hvad han var och hvarest han bodde, svarat, att han var »beväringssoldat»; exercisplatsen nämndes också, för fullständigheten skull. Naivare adelskalenderuppgift kan man icke gerna tänka sig. Svaret var nog i julihettan, då det afgafs, rakt på sak, men ock ej heller ett grand mer eller åtminstone icke upplysande. Andra besynnerligheter må ock här anföras. På förfrågan om i höst blifvande boningsorter, hänvisade en till »Jernvägsföreningens Tidtabell», en annan till en vetenskaplig tidskrift. Att den förre af dem tillhörde en jernvägsförening, kunde af personens föregående anställning redaktören omöjligt sluta sig till, likalitet som att, hvar den senare skulle bo, detta kunde fås reda på i den vetenskapliga tidskriften. Hr jernvägsmannen hade på frågbrefkortet endast behöft skrifva tre, säger t r e, bokstäfver, den andra blott t v å, såsom han på frågans förnyande också gjorde. Åtskilliga ha svarat med motfrågan: »Det är väl icke så brådtom, heller?» Och dertill ha deras svar inskränkt sig. De ha naturligtvis sedan glömt hela saken, och dem, som tagit sig en flere veckors »funderare», ha vanligtvis kommit för sent med sina meddelanden. Omtalas måste också, att ett par personer behållit frågbrefkorten och i stället skickat svaren på vanliga brefkort, undertecknade med endast tillnamns-initialen. Utan att se sjelfva frågorna, kunde redaktören begripligtvis icke veta, hvilka af adeln svaren rörde. Det ena sålunda mystiska meddelandet fick han af en händelse reda på; det andra förblir väl, såsom det heter, en »olöst gåta», såvida det icke uppdyker bland de väntade anmärkningarne. Detta egendomliga sätt att besvara kalenderfrågorna, kommer sig väl af föreställningen, att, som en tredje framkastat, redaktören kopierar sina bref. Så korttänkt! Huru, i all rimlighets namn, skulle redaktören ha tid att kopiera de tusentals brefkorten, då kopieringen, för att vara fullt effektiv, borde ske på kortens såväl text- som adressidor; och hvart komme han föröfrigt dermed, om, såsom förut sagdt är, icke frågorna, utan endast svaren skickades? Kronan på besynnerligheterna sattes slutligen genom ett otympligt och högst gement försök att i en sak föra redaktören bakom ljuset. Af ofvananförda framgår ju så klart, som möjligt, att kalenderredigeringen numera ingalunda är så lätt, såsom mången tror, och ej heller just så angenäm. Må det då icke förtänkas redaktören, att han ej, såsom han en gång i en tidningsrecension så befallande uppmanades att göra, utgjuter sig i lof och tacksägelser. Endast till dem, som för prydandet af kalendern för i år, ställt sina fotografiska afbildningar till hans förfogande, framför redaktören härmedelst sitt »djupt kända tack». Hvad beträffar de ytterst få, som om sig sjelfva och de sina opåmindt lemnat fullständiga uppgifter, är väl deras egen tillfredsställelse deröfver, oberäknadt belåtenheten att sålunda se sig rätt upptagna i kalendern, bra mycket mer värd, än redaktörens tacksamhetsbetygelser, vore de än aldrig så ampla. Stockholm i November 1901. Redaktören.

gutasaga/ Gutasagan:

gutasaga/titel Titel:

G U T A R N A S K R Ö N I K A eller G U T A S A G A N På originalspråket gutniska I elektronisk utgåva av Lars Aronsson genom P r o j e k t R u n e b e r g Kapitelindelningen och kapitelrubrikerna finns bara i den elektroniska utgåvan.

gutasaga/1 Gotland upptäcks och befolkas:

Gutland hitti fyrsti mathr than sum thieluar hit. tha war gutland so eluist at thet daghum sanc Oc natum war uppj. En thann mathr quam fyrsti eldi a land Oc sithan sanc thet aldri. thissi thieluar hafthi ann sun som hit hafthi. En haftha cuna hit huita stierna thaun tu bygthu fyrsti agutlandi fyrstu nat som thaun saman suafu tha droymdi hennj draumbr. So sum thrir ormar warin slungnir saman j barmj hennar Oc thytti hennj sum thair scrithin yr barmi hennar. thinna draum segthi han firi hastha bonda sinum hann riath dravm thinna so. Alt ir baugum bundit bo land al thitta wartha oc faum thria syni aiga. thaim gaf hann namn allum o fydum. guti al gutland aigha graipr al annar haita Oc gunfiaun thrithi. thair sciptu sithan gutlandi i thria thrithiunga. So at graipr thann elzti laut northasta thrithiung oc guti mithal thrithiung En gunfiaun thann yngsti laut sunnarsta

gutasaga/2 Utvandring:

sithan af thissum thrim aucathis fulc j gutlandi som mikit um langan tima at land elptj thaim ai alla fytha tha lutathu thair bort af landi huert thrithia thiauth so at alt sculdu thair aiga oc mith sir bort hafa som thair vfan iorthar attu. Sithan wildu thair nauthugir bort fara men foru innan thors borg Oc bygthus thar firir. sithan wildi ai land thaim thula vtan racu thaim bort thethan. Sithan foru thair borth i faroyna. Oc bygthus thar firir thar gatu thair ai sic vppi haldit Vtan foru j aina oy withr aistland sum haitir dagaithi. Oc bygthus thar firir Oc gierthu burg aina som enn synis. thar gatu thair oc ai sic haldit. Vtan foru vpp at watnj thi sum haitir dyna Oc vpp ginum ryza land so fierri foru thair at thair quamu til griclanz. thar baddus thair byggias firir af grica kunungi. vm. ny. oc nithar kunungr thann lufathi thaim Oc hugthi at ai mith ann manathr wari. sithan gangnum manathi wildi hann thaim bort wisa En thair annsuarathv at ny oc nithar wari e oc e Oc quathu so sir wara lufat. thissun thaira withratta quam firir drytningina vm sithir tha segthi han. Minn herra kunungur thu lufathi thaim byggia vm ny. oc nithar. tha ir thet e oc e tha matt thu ai af thaim taka. So bygthus thair thar firir. oc enn byggia oc enn hafa thair sumt af waru mali

gutasaga/3 Hedendom:

Firi than tima oc lengi eptir sithan. Trothu menn a hult, oc a hauga. wi. oc. stafgartha. oc a haithin guth. blotathu thair synnum oc dydrum sinum Oc filethi. mith matj oc mundgati. thet gierthu thair eptir wantro sinnj. land alt. hafthi sir hoystu blotan mith fulki. ellar hafthi huer thrithiungr. sir. En smeri thing hafthu mindri blotan meth filethi. matj. Oc mungati. sum haita suthnautar. thi et thair suthu allir saman.

gutasaga/4 Inträdet i Sverige:

Mangir kunungar stridu agutland mithan hathit war. thau hieldu gutar e iemlica sithri Oc ret sinum. Sithan sentu gutar sendumen manga tjl suiarikis En engin thaira fic frith gart fyr than awair strabain af alfha socn hann gierthi fyrsti frith withr suja kunung. tha en gutar hann til bathu at fara. tha suarathi hann. Mik witin ir nu faigastan oc fallastan giefin tha mir en ir wilin et iec fari innan slikan watha thry wereldi. att mir sielfum. annat burnum synj minum. Oc thrithia cunu. thy et hann war senieldr. Oc fiel kunnungur so sum saghur af ganga gicc hann a staggathan ret withr suia kunung. Siextighi marca silfs vm arr huert. thet ier scattr guta so at suiarikis cunungr fiauratighi marcr silfs af thaim siextighi. En ierl hafi tiughu marcr silfs. thinna stathgath gierthi hann mith lanz rathj. fyr en hann haiman fori. So gingu gutar sielfs wiliandi vndir suia kunung thy at thair mattin frir Oc frelsir sykia gutland firir vtan cornband eller annur forbuth. hegnan oc hielp sculdi kunungr gutum at waita. En thair withr thorftin. oc kallathin. sendimen al oc kunungur oc ierl samulaith a gutnal thing senda. Oc latta thar taka scatt sinn. thair sendibuthar aighu frith lysa gutum alla stethi til sykia yfir haf sum upsala kunungi til hoyrir. Oc so thair sum than wegin aigu hinget sykia

gutasaga/5 Kristendom:

Thaut gutar hainir waru. thau silgdu thair mith caupmanna scap innan all land bathi cristin oc haithin. tha saghu caupmenn cristna sithi j cristnum landum tha litu sumir sic thar cristna Oc fyrthu til gutlanz prestj botair af acubeck hit thann sum fyrstj kierchiu gierthi j thann stath sum nu haitir kulastethar. thy wildi ai land thula vtan brendu hana thy callar thar en kulastethar. tha eptir than tima war blotan j wj thar gierthi kirchiu athra. tha samu kirchiu wildi land oc brenna tha for hann sielfr wp a. kirchiu. tha. oc segthi. wilin ir brenna tha sculin ir brenna mik meth kirciu thissi hann war ricr sielfr oc ricasca manz dotur hafthi hann sum hit liccair sniellj boandi thar sum kallar stainkirchiu hann reth mest vm than tima hann halp borairj magi sinum Oc segthi so herthin ai brenna mann ella kirchiu hanns thy et han standr i wi. firj nithan clintu. mith thy ficc thaun kirchia standa obrend han war sett thar mith aldra helguna namnj innan than stath sum nu kallar petrs kirchiu. han war fyrsti kirchia j gutlandi sum standa ficc Sithan vm nequan tima eptir lit suer hans lickair snelli sic crisna. Oc husfoyu sina. barn sinn oc hiskep sin allan oc gierthi kirchiu j garthj sinum. thar nu kallar stainkirchiu han war fyrsti kirchia a landi uppi j northasta thrithiungj Sithan gutar sagu crisna manna sithi tha lydu thair guz buthi oc lethra manna kennu tocu tha almennilica withr cristindomj mith sielfs wilia sinum vtan thuang so et engin thuang thaim til cristnur... Sithan en menn orthu almennilica cristnjr tha gierthis kirchia annur alandi j altinga bo han war fyrstj j mithalthrithiungi ... Sithan warth thrithi gar a landi j farthaim j sunnarnasta thrithiungi af thaim briscathus kirchiur allar j gutlandi thy et menn gierthu sir kirchiur at mairu maki

gutasaga/6 Olav den helige:

Eptir thet sithan quam olauir kunungr flyandi af nerweigi mith schipum oc lengthis j hamn. tha sum callar acrgarn thar la helgi olaujr lengi. tha for ormica af hainaim oc flairj rikir menn till hanns mith giefum sium thann ormica gaf hanum tolf wethru mith andrum clenatum tha gar helghi olauir kunungr hanum atr agin tua bulla oc aina braithyxi. tha tok ormica withr cristindomj eptir helga olafs kennjdomi Oc gierthi sir byna hus j sama steth sum nu standr acrgarna kirchia thethan for helghi olauir til ierzlafs j hulmgarthj

gutasaga/7 Biskopen i Linköping:

Fyr en gutland toki stethilica withr necrum biscupi tha quamu biscupar til gutlanzs pilagrimar til helga lanz ierusalem Oc thethan haim foru than tima war wegr oystra vm ryzaland oc gricland fara til eirusalem thair wigthu fyrst kirchiur Oc kirchiugartha Mith byn thaira sum giera litu kirchiur Sithan en gutar wendus withr cristindom tha sentu thair sendibutha til hoygsta biscups i leoncopungi thy et hann war thaim nestr. so at mith stethdum ret quami hann til gutlanz thann raithschep giera mith thaim forschielum at biscuper wildi cuma af leoncopungj thrithia huert ar til gutlanz mith tolf mannum sinum sum hanum sculdin fylgia vm land alt mith bonda hstum so mangum ai flairum .. So a biscupr vm gutland fara til kirchiu wigsla. Oc gingerth sinna taka thry borth oc ai maira at kirchiu wigsl. heurri mith. thrim marcum. at alteris wigsl. at borth mith tolf oyrum En alteri ainsamt scal wigias tha en bathi iru o wigth alteri oc kirchia saman tha sculu bathi wigias firj thry borth Oc thriar marcar penninga Af presti andrum huerium a biscupr gingerth taka vm tilquemda sith thry borth Oc ai maria af andrum huerium prestj sum au gierthi gingerth a thy ari. taki biscupr af huerium lausn So sum kirchiur iru til scurathar. thair sum ai gingerth gierthu at thy bragthi. thair sculu gingerth giera thegar biscupr cumbr atr at thrithia ari. En hinir aigu loysa sum fyrra bragthi gingerth gierthu ... Cunnu dailur wartha sum biscupr a dyma thaar sculu lendas j sama thrithiungi et thair menn wita mest af sannundum sum thar nest boa varthr ai thar thaun daila lent tha scal han schiautas til aldra manna samtalan. Oc ai af thrithiungi j annan Cunnu hetningar etha dailu mal wartha sum biscupi til hoyra at retta. tha a hier bitha biscups quemdar. oc ai yfir fara vtan thuang reki til. oc mikil synd ser at ai ma proastr loysa. tha scal yfir fara millan walborga messur oc helguna messur. En ai thar eptir vm wintr tima til walborga messur Biscup sac. j gutlandi ier ai hoythri than thriar marcr.

gutasaga/8 Ledung:

Sithan gutar toku sir biscup oc presti oc withr fulcumnum cristindomi tha toku thair Oc withr at fylgia suia kunungi i herferth mith siau snieckium. vfan a haithin land oc ai vfan cristin. So thau at cunungr. a biavtha gutum laithing eptir wittr Oc manatha frest firi lithstemnu dag oc thau scal lithstemnu dagr wara firi missumar oc ai sithar. tha ir laglica buthit oc ai ellar tha hafa gutar wal vm at fara en thair wilia mith sinum snieckium oc atta wichna wist en ai maira tha en gutar efla ai fylgia tha gialdin fiauratigi marca penninga firi hueria snieckiu Oc thau at andru ari. Oc ai ath thy sama ari sum buthit war. thet haitir laithings lami j thaim manathi tha scal aina wiku buth cafli vm fara oc thing nemnas. tha en mannum sembr at laithingir scal ut ganga tha scal sithan halfan manth til ferthar boas En sithan siau netr firi lithstemnu sculu laithings menn garlakir wara Oc byriar bitha tha en so cann wartha. et ai cumbr byr j thairi wicu tha sculu thair en bitha siau netr eptir lithstemnu dag. tha en ai cumbr byr j thairi frest. tha aigu thair haimfara at saclausu mith thy et ai gatu thair roandi yfir haf farit vtan siglandi Cuma laithings buth j minnum frestum than manathar. tha a ai fara vtan haima sitia at sac lausu Jer so et cunungr wil ai troa at buth quamin olaglica etha byr hindrathi at retum frestum tha aigu sendimen kunungs sum scat taka a thy thingi sum nest ir eptir sanctj petrs messu taka tolf nemda manna aith. Svm sendimen kunungs nemna wilia et thair mith laglicum forfallum haima satin. ... Engin gief nemda aithir j gutlandi vtan kunungs aithir Cann so illa att bieras at crunathr kunungr warthr mith nequaru waldi bort rekinn af sinu riki tha aigu ai gutar scatt vt giefa vtan haldi hanum vm thry ar oc thau aigu thair e huert ar scatt saman giera oc liggie lata. En tha vt giefa than thry ar iru vt gangin. thaim sum tha rathir suia riki ... Lyct bref mith kunungs insigli scal at allum kunungs ret sendas. oc ai vpit

ela/ Eesti luule antoloogia:

ela/title Title:

E E S T I L U U L E A N T O L O O G I A Featuring the Estonian National Anthem "Mu isamaa, mu õnn ja rõõm" by J. V. Jannsen Electronic edition by Lars Aronsson through P r o j e c t R u n e b e r g

ela/kjp/ Kristian Jaak Peterson (1801--1822):

ela/kjp/kuu Kuu:

Kuu Kristian Jaak Peterson (1801--1822) Kas lauluallikas külmas põhjatuules minu rahva meelesse oma kastet ei vala? Kui siin lumises põhjas ilusas haisuga mürdike viluses kaljuorus ei või õitseda kaunisti: kas siis meie maa keel, mis kui tasane ojake, oma ilu tundmata, heinamaa läbi, sinise taeva kullases tules rahuga on jookslemas, ega [1] toreda häälega, oma rammu tundmata, taeva müristamisega kui meri on hüüdmas; kas siis selle maa keel laulutuules ei või taevani tõustes üles igavust [2] omale otsida? Siis ma võtan teid, selge, sinise taeva tähed, maa pealt kõrge isamaa poole rõõmuga vaadates laulda; siis ma laulan sind, ööde kuningas kuu, kes sa pilvede sülesta nii kui pungasta lilleke lõbusa valge palgega üles tõused taeva all, kus tulised tähed maha on langemas sinu eest musta, pimeda udu sisse. -- Nõnda, inimeste vaim, oled sa udus ujumas, kui su mõte on otsimas jumalat tähtede alta! [1] ehk ka [2] igavesust

ela/kjp/laul Laul:

Laul Kui ma Tartust läksin Riia poole, oma vanemaid vaatama; tehtud on see laul Tuule kõrtsis. Kristian Jaak Peterson (1801--1822) Jumalaga nüüd, meie maa! Ei ma nüüd kõnni sinu kasemetsadessa, kus lilled on õitsemas ja laulemas linnud ilusti puude varjuella. Sagedasti ist'sin tasa oja kaldal mõteldes teie peale, mu hallid vanemad! Sinu hallid peake tuleb ikka mu meelesse, kui päev on õitsemas üles, kui päeva silm on minemas suure looja sülesse, -- armas isakene! Emake, vend ja õde, teie juurde nüüd tulen! Jumalaga, meie maa, ilusam päev mulle paistab hella vanemate majas.

ela/kjp/laulja Laulja:

Laulja Kristian Jaak Peterson (1801--1822) Nii kui vahuse jõe mürisevad lained, mis kalju pealta langevad oru sisse; nii kui taeva pikne musta pilvede alla hirmsasti kärgatab: nõnda on jooksmas laulu ilus tuline oja. Nii kui valguse allikas seisab austud laulja oma vendade keske'ella. Kärgatab pikne -- ja metsad on vait: laulja on tõstamas oma häält, valamas suusta laulukastet. Ja tema ümber, vait kui merekaljud, rahvad on kuulamas.

ela/jvj/ J. V. Jannsen:

ela/jvj/isamaa Mu isamaa, mu õnn ja rõõm:

Mu isamaa, mu õnn ja rõõm J. V. Jannsen (Music by: Fr. Pacius) THIS IS THE ESTONIAN NATIONAL ANTHEM Mu isamaa, mu õnn ja rõõm, kui kaunis oled Sa! Ei leia mina iial tääl See suure laia ilma pääl, mis mull' nii armas oleks ka, kui Sa, mu isamaa. Sa oled mind ju sünnitand ja üles kasvatand; Sind tänan mina alati ja jään Sull' truuiks surmani, mull' kõige armsam oled Sa, mu kallis isamaa. Su üle jumal valvaku, mu armas isamaa! Ta olgu Sinu kaitseja ja võtku rohkelt õnnista, mis iial ette võtad Sa, mu kallis isamaa.

ela/kem/ Karl Eduard Malm (1837--1901):

ela/kem/isamaa Isamaa:

Isamaa Karl Eduard Malm (1837--1901) Minu armas Eestimaa, kus ma sündind, kasvand olen, pika aja pärast tulen, teretan sind rõõmuga: Tere ka, tere ka, mu isamaa! Kena on ka võõras maa, kaua käisin mööda ilma, palju ilu juhtus silma, -- armu sealt ei leidnud ma. Tere ka, tere ka, mu isamaa! Sind ma nõudsin himuga, sinu metsad, väljad, jõed, külad, majad, vennad, õed seisid meeles lõpmata. Tere ka, tere ka, mu isamaa! Emakeelt nüüd kuulen ma; oh kui sulab kuuldes süda, päästetud on keele kida võõrast murdest korraga. Tere ka, tere ka, mu isamaa! Siia jään ma elama, kuni surma vari katab minu silmad, siis mind matab oma sülle isamaa. Tere ka, tere ka, mu isamaa!

ela/kem/kask Kask:

Kask Karl Eduard Malm (1837--1901) Üks kask meil kasvab õues, just maja ukse ees, see oli lapsepõlves mu armas seltsimees. Ta andis vilu varju, ta mahl mind kosutas, ta kohin sagedasti mu südant jahutas. Kui suureks sain, siis pidin ma kottu lahkuma. Ma tahtsin viimast korda ta alla istuda. Ta lehed kohisesid, kui lausuks salaja: Jää, sõber, isamale, siit leiad rahu sa! Nüüd olen kaugel ära ja mõnda vaeva näind, ja mõni kallis lootus on mulle tühjaks läind. Ei kase kohin taha mu meelest kaduda, kui kostaks minu kõrva: Siit leiad rahu sa.

ela/kem/kevade Kevade:

Kevade Karl Eduard Malm (1837--1901) Mets ja maa on lumest paljad, leige tuul neid kosutab, väljad, luhad jälle haljad, kõik maailm nüüd rõõmustab. Tihemaks läeb puude vari, lillekesed õitsevad. Liblikad ja linnu kari mööda õisi lendavad. Lõokesed löövad tralli, metsa linnud laulavad, lapsed laskvad kukerpalli, mängivad ja hõiskavad. Kõik on rõõmus, ei ma tohi siis veel mures leinata, kevade on mõnus rohi muret ära ajama.

ela/lk/ Lydia Koidula (1843--1886):

ela/lk/kodu Kodu:

Kodu Lydia Koidula (1843--1886) Meil aia-äärne tänavas, kui armas ole see! kus kasteheinas põlvini me lapsed jooksime. Kus ehani ma mängisin küll lille, rohuga, kust vanataat käe kõrval mind tõi tuppa magama. Küll üle aia tahtsin siis ta kombel vaadata: «Laps, oota,» kostis ta, «see aeg on kiir küll tulema!» Aeg tuli. Maa ja mere peal silm mõnda seletas -- ei pool nii armas olnud seal kui külatänavas!

ela/lk/kes Kes on kaevu kaevajad:

Kes on kaevu kaevajad Lydia Koidula (1843--1886) Kes on kaevu kaevajad, ärgu kartku vett: kui sa maja ehitad, nõuab savi kätt! Meheks see, kes muda maha jätab pärast teo taha! Puhtus tõuseb vägevalt välja iga koore alt!

ela/lk/isamaa Mu isamaa on minu arm:

Mu isamaa on minu arm Lydia Koidula (1843--1886) Mu isamaa on minu arm, kel südant andnud ma, sull' laulan ma, mu ülem õnn, me õitsev Eestimaa! Su valu südames mul keeb, su õnn ja rõõm mind rõõmsaks teeb, mu isamaa! Mu isamaa on minu arm, ei teda jäta ma, ja peaksin sada surma ma seepärast surema! Kas laimab võõra kadedus, sa siiski elad südames, mu isamaa! Mu isamaa on minu arm ja tahan puhata, su rüppe heidan unele, mu püha Eestimaa! Su linnud und mull' laulavad, mu põrmust lilled õitsevad, mu isamaa!

ela/mv/ Mihkel Veske (1843--1890):

ela/mv/neiude Neiude õitsmeaja laul:

Neiude õitsmeaja laul Mihkel Veske (1843--1890) Oh mis ilus on nüüd vaata üle väljade! Võtkem, õed, karja saata välja vainule! Lillerikkail' võsadele, õed, läheme! Kõik nüüd ilus, õnnes elab, liigub lustiga; võsa helgib, kaasik kõlab, tahab kõnelda. Kevade, su imeilu a'ab meid hõiskama!

ela/ar/ Ado Reinvald (1847--1922):

ela/ar/musta Musta kuube:

Musta kuube Ado Reinvald (1847--1922) Mu musta kuube kanda ma tahan auga ja kätt see peale anda sull', armas isamaa! Mu isaisad käisid kõik musta kuue sees, sest jäägu uued viisid: Ma olen Eesti mees, ja tahan julgest' astu siin musta kuue sees, las' tulla k a d a k vastu -- ei kohku tema ees!

ela/ar/rahvus Rahvused:

Rahvused Ado Reinvald (1847--1922) Armasta oma rahvust -- on magus hääl minu südamele, armasta kõiki maailma rahvusi -- on mulle veel magusam: tema tuleb õnnelikust tulevikust, lõpetab vaenud, sõjad ja verevalamised.

ela/agp/ Ado Grenzstein-Piirikivi (1849--1916):

ela/agp/mois Mõistatus:

Mõistatus Ado Grenzstein-Piirikivi (1849--1916) Mõtle, mõista, väike vader: kivist põld ja kivist ader, maa on must ja vaod valged, kündjal alles noored paged, kündja süda rõõmus keeb, sest et künd ta targaks teeb.

ela/jl/ Juhan Liiv (1864--1913):

ela/jl/mets Mets kohas...:

Mets kohas... Juhan Liiv (1864--1913) Mets kohas tumedalt, tõelt... Ma kuulasin himuga. Ta kohin tiibu laotas mu üle ju hällissa. Ta tume kohin jäi rinda, seal kohab nüüd alati -- ma nagu tad taga leinan, ei rõõmsaks saa iialgi.

ela/jl/suu Üks suu:

Üks suu Juhan Liiv (1864--1913) Üks suu, nii vana kui mullake; ja mõtteis nägu nii vagune. Ja mõtteis nägu, nii aus ta; nii vaikne, valul ja sõnata. Nii aus, nii vaikne, nii mullane, nii seige ja õige ja kullane. See on mu ema, mu mullake, see on mu ema, mu kullake!

ela/jal/ Jakob Liiv (1859--1938):

ela/jal/kkool Kodukoolis:

Kodukoolis Jakob Liiv (1859--1938) Voki taga istus ema, ketras lõnga kiiruga, sääl siis õpetas mind tema pääst ja kirja lugema. «Kas on linnukesel muret?» Õpi pähe hoolega, vast on enne, kui sa sured, tarvis minna kerjama. Oh, miks kõneles ta nõnda! Miks ta silmi nägin vees? Vist ta oli näinud mõnda rasket tundi elu sees...

ela/mh/ Marie Heiberg (1890--1942):

ela/mh/elu Elurõõm:

Elurõõm Marie Heiberg (1890--1942) Ma tahaksin mängida mägede pääl, mis kaugusest sinavad silma, ja hüpata männiku latvadel sääl ja vaadata ilusat ilma. Ma tahaksin tantsida tuuledega mu ärkaval kodumaa pinnal, ja õitsevat kevadet kaisutada me orgude mägede rinnal. Ma tahaksin laulda, et raugeks mu hääl, me põliste metsade vilus, kuuvalgetel, vaiksetel öösetel sääl mu kodumaa kevade ilus.

ela/mh/kund Kündja laul:

Kündja laul Marie Heiberg (1890--1942) Rutta, rutta, ruunakene, vea vagu virgasti! Õhtu sõuab, õhtu jõuab, pea raugeb päikene. Ribake veel linamaada -- seitse sülda laiuti --, ülesse meil ühes a'ada ligineva õhtuni. Rutta, rutta, ruunakene, vea vagu virgasti! Õhtu sõuab, õhtu jõuab, pea raugeb päikene.

swedream/ Emanuel Swedenborgs dagbok 1744 (fragment):

swedream/00 Titel:

E M A N U E L S W E D E N B O R G S D A G B O K 1 7 4 4 I elektronisk utgåva av Lars Aronsson genom P r o j e k t R u n e b e r g Denna utgåva är inte komplett, utan innehåller bara inledningen av drömmarna, och gör inga anspråk på att kompletteras i framtiden. Den är vidare inte textkritisk, som Knut Barrs utgåva på Norstedts förlag 1924. Noteringen 24 x 25 betyder natten mellan den 24 och 25.

swedream/440324 1744 Martii 24 x 25:

1744 Martii 24 x 25 1. Stod vtmed en machine, som rördes af ett hiul, dess stenger inwecklade mig, mehr och mehr, och förde mig op, at jag intet kunde vndkomma: waknade: antingen at jag bör hollas i klemman mehra, eller at det angeck Pulmones in utero, derom jag då straxt derpå skref om: begge twå. 2. War vti en örtegård, som hade monga afdehlningar, wackra, deraf jag önskade mig äga en, men såg efter om der war någon wäg at spatzera vt, det jag ock tychte se, och tenckte på en annan: der war en som plockade bort en hoper osynliga kräk och slog dem ihiäl, han sade wara wäggelöss, som en har slept dit och inkastadt, som infesterade dem der; jag såg dem intet, doch ett annat kräk litet, det jag slepte ned på ett hwitt linne vt med ett fruntimmer: det war den orenheten, som hos mig bör vtrotas. 3. Steg ned för en stor trappa, omsider war stege, hel fritt och dristigt, der nedanföre war ett hohl som gick i ganska stort djup nehr, war swårt at komma på andra sidan, at intet falla in i det hohlet, der. woro på andra sidan personer, dem jag rechte handen, at komma öfwer. waknade: är fahran jag är vti att falla i afgrunden, om jag intet får hielp. 4. Talte med wår successor i Swerje, som war wend i ett fruentimber, nog och familiert, sedan med Carl Brokman, at han motte wara för honom, som swarade något - med Erland Broman, at jag war här igenkommen. Wet intet hwad det betyder, om intet af det följande 5. kom vti en magnifique kammare, och talte med en fruentimmer, som war hoffmesterinna; hon wille beretta mig något, då kom drottningen in och gick derigenom i en annan kammare, tychte warit den samma som repræsenterade wår successor, jag gick vt, ty jag war ganska gement klädd, warandes kommen ifrån min resa, long gammal sertout vtan hatt och peruque, jag vndrade pa at hon wärdigade sig at komma efter mig, hon berettade, at en har gifwit åt sin maitress alla jouvelerna, men han fick dem tilbakars på det settet, at det sades henne, at han intet gifwit den besta, då kastade hon bort jouvelerne; hon bad mig gå in igen, men jag vrsechtade mig at jag war så owohlig klädd och hade ingen peruk, skulle först gå hem; hon sade thet intet hafwa at betyda: angår det jag då skulle skrifwa och begynna Epilogum af andra dehlen, det jag wille setta förtahl til, men behöfwes intet: som ock är skedt: hwad hon berettade om jouvelerne, är veritates som enom är opteckt, men blifwit igentagne, af det hon förtörnadt sig intet fådt alt: jag såg sedan jouvelerne vti hendren och en stor rubin mitt vti

swedream/440325 25 x 26:

25 x 26 Tyckte jag tog en nyckel, gick in, det examinerades af wachtmästaren, hvad nycklar jag hade, wiste dem op alla om jag skulle hafwa twå, men tychte Hesselius hade en annan: jag kom i arrest, bewakades, kom til mig monga åkandes, jag tychte jag intet illa giordt, kom doch i hog at det torde illa anses, hur det slår vt, at jag tagit den nyclen: waknade. monga tydningar, at jag tagit nyckeln til anatomien, den andra som Hesselius hade, war til medicinen: som ock at nyckeln til Pulmones är arteria Pulmonaris och således til all motum corporis; eller spiritualiter. Jag begiärte bot för min siukdom, det gafs mig en hop slarfwor at köpa för, jag tog halfparten, och af andra helften såg vt, men gaf alt igen slarfworna, han sade at han sielf wille köpa mig som kunde lenda til bot, var mina kropsens tanckar som woro slarfwor, dermed jag wille bota mig, som intet dogde. Kom sedan vt och såg monga swarta bilder, en swart kastades til mig, jag såg at han intet kunde foga sig med foten; war at ratio naturalis intet kunde foga sig ehop med spirituali, jag tror.

swedream/440330 30 x 31:

30 x 31 Såg en hop fruentimber, en som skref ett bref. tog det, men wet intet hwart det tog wägen; hon sådt och en guhl man slog henne i ryggen, wille hon skulle få mehra stryk, men war nog; angår, som jag tror, hwad jag skrifwer och skrifwit. wår philosophie. Såg ett hel wackert fruentimmer som wid ett fönster der ett barn lade rosor, tog mig i handen och förde mig. betyder det jag skrifwer, och min plåga, som skulle leda mig, som jag tror. Såg en process af manfolck, som war magnifique, vtsmyckad, så wackert, at jag intet wackrare sett men förswan snart; war, som jag tror, experiencen, som nu är i stort flor

swedream/440401 April:

1 x 2: April: I X 2. red i wädret med en hest; gick i alla rum, kök och annorstedes, och sökte efter en, men fant intet, woro rum, illa städade, enteligen fördes jag i wädret in vti en sahl, ther fick jag twå sköna bröd, och sä fick jag igen honom: war nog folck, och städad sahl. betyder Herrans nattward. Konung Carl satt i ett mörckt rum, och talte något men nogot otydligt, frågade sedan en wid bordet om han intet fådt weta, hwad han frågade, han sade ja. Han slog sedan igen fönsterna, och jag hielpte honom med Gardinerne; sedan satt jag mig på en hest, tog intet den wägen jag tenckt, vtan öfwer backar och berg, red fort, fölide med mig ett helt lass, jag kunde intet rida vndan, doch wardt hesten wid lasset trött, och wil hafwa honom in til någon, han kom in, och hesten blef som en slachtadt och blod rödt creatur, och låg. betyder at jag fådt alt hwad jag tenkt til min oplysning, och at jag tager, kanske en orett wäg, lasset war mitt resterande arbete som följde mig, som på den wägen blef så, trött och död. Gick vtur en wagn, wagnen kördes vti en Siö, wid inkörandet ropade kusken åt andra wagnen at han skulle achta sig, war också fahra då han inkörde, jag såg på andra wagnen, der syntes bakefter en skerm, som spendes ut, som en skierm: jag tillika med den som bakpå satt tog skiermen gick in och bandt den ehop. war at begynnelsen af mitt arbete war swårt, den andra wagnen åtwarnades at wachta, och at jag bör draga ehop seglen, och intet giöra noterna så longa.

swedream/440402 2 x 3:

2 x 3 Kommo twenne personer, som kommo in vti ett hus som ännu intet war tilredt men doch bygt, the gingo omkring, och syntes intet wara gunstige, wi sago wår macht war borta och fruchtade dem; en kom til mig, och sade att de ärna mig ett straff nestkommande skiärstorsdagen, om jag intet flydde bort, jag wiste intet at komma vt, han sade willa wisa mig wägen, waknade. war at jag vti en otilred och ostädad koja hos mig inviterade de högsta, och at de fant det ostädigt, borde straffas, men wistes mig nådigast wegen at vndslippa deras wrede. War en tiggare, som ropade han wille hafwa fläskt, de wille gie honom annat, men han enstendigt ropade fläsk, waknade, samma betydning, jag tror. Såg twenne hopar soldater, blåa, som marcherade, i twenne corps förbi mitt fenster, som stod på glent, jag wille se vt, på den första marchen, som tychte mig wara magnifique; waknade; är nådig wacht, at jag intet förgås.

swedream/440403 3 x 4 April:

1744, Som var dagen för Påska.: NB - 3 X 4 April: I744, Som var dagen för Påska. Fant hela den natten intet, ehuru jag ofta waknade trodde alt war borta och bestelt, och jag lemnad eller bortkörd. Om morgonen syntes det jag red, och wistes mig hwarthän, men då jag såg, war mörkt, fant jag wara igenom mörckret wilse faren men så lystes det op, jag såg mig farit will, såg wägen, samt skogar och lundar hwarthän jag fara skulle, och bakom dem himmelen, waknade; då kom som en tancke af sig sielf, om prima vita, och i följe, om altera vita, och tychtes mig alt war fult med nåd; kom vti en gråt, at jag intet älskadt, vtan fast mehra förtörnadt den mig har ledt och wist wägen ända til nådenes rike, och at jag owärdig blifwit tagen til nåder.

swedream/440404 4 x 5 gick til Gudz bord:

4 X 5 gick til Gudz bord Sades at en courir war ännu kommen, sade jag at det lär wara at Siöngz melodien och en rad jag minnes af Psalmen Jesus är min wän then bäste, Syntes mig at knoppar woro vtslagna, gröna.

swedream/440405 5 x 6:

5 x 6 Påskdagen war d. 5 April: då jag gick til Gudz bord, frestelsen påstod ännu, mest eftermiddagen til kl: 6, doch intet wist, war en ängslan, som wore man fördömd, och vti helfwetet, doch war altit hoppet, som then helge ande gaf, dervti starckt, efter Paul: ad Rom: Cap: V.5. den onde gafs macht at med åtskilliga tanckar giöra det innersta oroligt; Pingstdagen efter nattwarden, war jag innerligen nöjd, men doch vtwertes bedröfwad, frestelsen kom eftermiddagen, på helt annat sett, men starck, ty jag war försäkrad at fådt syndernes förlåtelse, men doch kunde jag intet styra mine flygande tanckar, at emot betre wett något vtlåta mig, som war den Ondes, igenom tilstedielse, bönen lindrade dem, som ock Gudz ord, tron war der helt, men förtröstan och kiärleken tychtes wara borto; jag lad mig kl: 9, frestelsen med darrande påstod, til kl. 10½: då kom jag i en sömn, der mig repræsenterades hela min frestelse, hur som Er. B. mig sökte på åtskilligt sett och få mig på sin sida, at wara med af det partie, (: wellust, rikedom, fåfenga:) men han kunde intet få mig dit, jag blef än mehr enwis emot, enär han gjorde mig föracht, sedan war jag hop med en orm, mörckgrå, som låg och war B: hund, jag slog monga resor med en klubba efter honom, kunde aldrig hitta på hufwudet war fåfengt; han wille bita mig, men kunde intet, jag tog honom i dess gap, han kunde intet bita mig, jag ei heller giöra honom mycket ondt, enteligen fick jag honom i kefterna, och kramde han hårdt, och vti nosen, den jag kramade at det sprak vt, som etter, sade, at hunden hörde wel mig intet til, doch som han wille bita mig, moste jag tuchtan; derpå tychtes säja, at han intet fådt mig til at säja ett ord med honom, trätte så med honom, då jag waknade, war det ordet jag sade, holl din mun; här af kan ses vtan widare vttydning huru frestelsen warit, men huru stor Gudz nåd deremot warit, igenom Christi förtienst, och den helge andes werckan hwilcken ware ährad ifrån ewighet till ewighet; mig föll in strax den tancken, huru stor Herrens nåd är, som tilräknar oss det wi stådt emot i frestelse som och oss tilegnas, som doch är endast Gudz nåd och werckan, är hans och intet wårt, och öfwerser hwad swagheter wi derwid haft, som doch most warit mongfaldiga; som ock hwad stor härlighet war Herre gier, efter en liten tidz wederwärdighet. Sedan somnade jag och syntes hela natten, huru jag på åtskilligt sett först fogades tilhopa med andra, igenom det syndigt warit, sedan huru jag alt lindades, igenom vnderlige och obeskrifwelige circuitioner så at jag hela natten inaugurerades på vnderligit wis, och så sades, mon nogon jacobit är mehr än redlig så togs jag på slutet emot med ett famntag, sedan sades, at han bör intet kallas så eller så som nemdes, men så, som jag intet mins, om det intet war jacobit; detta kan jag intet beskrifwa, war en series mystica. Sedan waknade och somnade jag monga resor in, och alt war swar på mina tanckar, men så, at det war sådant lif och sådan härlighet i alt, at jag intet kan beskrifwa det minsta, ty det war alt himmelskt, då för mig klart, men kan doch sedan ingen ting vtföra, war vti himmelen med ett ord och hörde tahl som ingen menniskio tungo med det lifwet derest, och den deraf följande härligheten och innersta delice, kan vtsäja. vtom dess war jag wakande, som vti en himmelsk exstase, som också obeskriflig är. kl: 9 lade jag mig til sengz, kl: 9 a 10 steg jag op, warit vti 12 a 13 timar i sengen. Den Högste ware lof, ähra, pris, helgat ware thess namn, helig, helig, Herre Gud Zebaoth. huru jag lärde igenom prof hwad det wil säja, at intet älska Englar högre än Gud, som hade så när kastadt öfwerenda hela wärcket, men i anseende til wår Herre bör på den ingen achtning giöras, men i anseende til deras hjelp, enär kierleken, är longt invnder Jag fant vti mig som strålar, at det wore största lyckan at blifwa martyr, til i anseende til den obeskrifweliga nåden, förknippad med kierlek til Gud, giör at man önskar at vtstå denna plågan som är ingen ting emot det ewiga, och wore det minsta at opfra sitt lif. hade ock vti mitt sinne och min krop som en kensel af ett obeskrifweligit nöje, så at om den warit i högre grad, hade kroppen likasom dissolveras af allena nöje. detta war natten emellan förste och andre dag Påsk, samt hela andre dagen påsk.

swedream/440406 6 x 7 Aprill NB NB NB:

6 x 7 Aprill NB NB NB Om aftonen kom jag vti en annan sort af frästelse, neml: emellan 8 och 9 om aftonen, då jag läste Gudz miracler giorda igenom Moses. jag tychte at något af mitt förstånd blandade sig dervti, at jag intet kunde hafwa then starcka troen, som sig borde, jag trodde och intet trodde, tenckte at derföre Englarne och Gud visade sig för herdar och intet philosophen som låter sitt förstånd wara med i spelet, som at det går altid thil, at fråga hwarföre han tog wädret då han kallade ehop gräshopporna hwarföre han förstockade pharao, icke giorde strax, med mehra sådant, det jag wel vti mitt sinne log at men giorde doch så mycket, at troen intet war fast; jag såg på elden och sade wid mig sielf, så skulle jag ock icke tro at elden är, som doch at vtwertes sinnerna äro mehra fallaces, än hwad Gud sielf säjer, som är ipsa veritas, bör snarare tro det än mig sielf, med sådana tanckar och flera passerade jag den 1 eller 1½ timan och log i mitt sinne åt frästaren; är at merckia, at samma dag gick jag til Delpht, och hela dagen hade den nåden at wara vti diupa andeliga tanckar, så diupa och skiöna jag någonsin warit, och hela den dagen, som war andans wärckan, den jag fant hos mig. kl: 10 lade jag mig til sengz, och war något betre, en half tima derefter, hörde jag ett buller vnder mitt hufwud, jag tenckte at da frestaren for bort; strax kom öfwer mig en rysning, så stark ifrån hufwud, och hela kroppen, men något dån, och det några resor, jag fant at något heligt war öfwer mig, jag somnade derpå in, och wid pass kl: 12, 1 eller 2 om natten, kom öfwer mig en så starck rysning ifrån hufwud til föttren, med ett dån, som monga wäder stött tilsamman, som skakade mig, som war obeskriflig och prosternerade mig på mitt ansichte, då medan jag prosternerades i det momentet war jag hel waken, och såg at jag kastades ner, vndrade på hwad det wille säja. och jag talte som jag wore waken, men fant doch at orden lades mig i munnen, och o als mechtige Jesu Christe, at du af så stor nåd bewärdigar at komma til en så stor syndare, giör mig wärdig til then nåden, jag hölt ehop mina hender och bad och då kom en hand fram, som kramade hårdt mina händer, strax derpå continuerade jag min bön, och sade at tu har lofwadt at taga til nåder alla syndare, tu kan intet annat än holla tin ord, i det samma, sått jag vti hans skiöte, och såg honom ansichte emot ansichte, war ett ansichte af den heliga min och alt, som intet beskrifwas kan, och leendes, så at jag tror, at hans ansichte så ock warit medan han lefde: han sade til mig, och frågade, om jag har sundzhetz pass, jag swarade, Herre det wet då better än jag, nå så giör sade han, det är, som jag fant vti mitt sinne betyda, älska mig werckeligen eller giör hwad tu lofwadt, gud gifwe mig nåd dertil jag fant at det stod intet i mina krafter, waknade, med rysningar; kom åter i ett sådant stånd at jag war i tanckar hwarken sofwande eller wakande, tenckte, hwad mon detta wara, är det Christus Gudz son jag sedt, men det är synd at jag twiflar derom, men som befalt är at man skal pröfwa andarna, så tenckte jag efter alt, och fant af det som natten förvt passeradt, at jag war af den helge anda hela natten purifieradt och omlindat och bewardt, och således præparerad här til, som ock at jag föll på mitt ansichte, och orden jag talte, samt bönen kom intet af mig sielft, vtan orden sattes i min mun, doch at jag talade, och at alt hwar heligt, så fant jag, at det war Gudz Son sielf, som kom ned med ett sådant dån, och som prosternerade mig til marcken, af sig sielft, och giorde bönen, och så sade det wara Jesum sielf: jag bad om nåd, at jag skulle derom så lenge twifla, som ock at det kom i min tancke at begiära miracle, det jag fant wara otilbörligit, derpå föll jag til bönen, och bad allenast om nåd, mehra kom jag intet vt med, doch sedan, lade jag til, och bad at få kiärleken, som det är Jesu Christi werk och intet mitt. emedlertid gick ofta rysningar öfwer mig. Sedan wid dagningen kom jag åter i sömn, och då hade alt i tanckar, huru Christus binder sig med menniskior, kom heliga tanckar, men de woro så, at de äro ovtransakelige til jag kan icke det minsta föra det til pennan, hwad då passeradt; ty jag wet allenast jag warit i sådana tanckar Så såg jag min fader, vti en annan habit, nestan rödachtigt, han kallade mig til sig, och tog mina armar, der jag hade halfarmar men ei manchetter frammanföre, han tog begge manchetterna fram och knytte dem med mina band, at jag hade manchetter, som betydde, at jag är intet ibland Presterskapet, vtan är och bör wara en civil betient. Sedan frågade han mig, huru jag tycker om den qvæstionen, at en konung har gifwit wid pass 30 lof, som woro inwigde til det andeliga ståndet, at gifta sig, och således ändra sitt stånd, jag swarade, at jag har tenckt och skrifwit något om sådant, men det har ingen rapport härtil, straxt derpå fant jag at swara, efter mitt samwete, at det intet bör tillåtas at byta om sitt stånd, hwarcken den eller den, til hwad han opgifwit sig, det sade han ock wara af samma mening, men jag sade har konungen resolveradt, så blir doch derwid, han sade sig skulle legga sitt votum skrifteligit, om de äro 50 så blir derefter. det jag observerade war merckwerdigt, at min fahr war död, och denne, som är min fahr, moste således wara min Bror. Jntet at förgäta, kom ock i de tanckarna, at den helge ande wille wisa mig til Jesum, och præsentera mig honom, som ett werck som han så tilredt, och at jag intet borde tillegna mig något, vtan hans är alt, fast han vtaf nåd, tilegnar oss det samma. Så siöng jag den Psalmen, jag då vtwalt; Jesus är min wän then beste, n. 245. det har jag nu lärt i det andeliga, at der intet annat är än ödmiuka sig, och intet annat begiära, och det med all ödmiukhet, Christi nåd, Jag lade til af mitt egit, at få kiärleken, men det är förmätit, ty enär man har Gudz nåd, så lemnar man sig til Christi behag, och giörer effer sitt behag, man är lyckeligast, enär man är i Gudz nåd; iag moste med ödmiukaste bön be om tilgifwelse, innan mitt samwete kunde stellas til fredz, ty jag war doch i frestelse innan det skedde: den helge ande lärde mig det, men jag efter mitt dumma förstånd gick öfwer ödmiukheten, som är grunden til alt.